— För tusan, sade poeten, då han i djupet av sin ficka fann verkligheten, det vill säga att den var tom. Under tiden stod den vackra flickan kvar, såg på honom med sina stora ögon, sträckte fram tamburinen och väntade. Svetten trängde fram i stora pärlor på Gringoires panna.
Om han hade haft Peru i sin ficka, hade han alldeles säkert givit danserskan det, men Gringoire ägde inte Peru, och för övrigt så var Amerika ännu inte upptäckt.
Till all lycka inträffade det helt oväntat något, som kom honom till undsättning.
— Ge dig i väg härifrån, du gräshoppa från Egypten! ropade en skarp röst, som kom från torgets mörkaste vrå.
Den unga flickan vände sig förskräckt om. Det var inte den flintskallige mannens röst, det var en kvinnoröst, en bigott och elak röst.
Men detta samma skrik som hade skrämt zigenerskan, beredde en skara pojkar som sprang omkring, stor glädje.
— Det är enslingen i Tour Roland, ropade de under gälla skratt. Det är säck-kvinnan som ryter! Har hon kanske inte fått sin kvällsvard? Vi skall bära till henne litet av kvarlevorna av det som staden bjudit på! Alla rusade fram mot Pelarhuset.
Under tiden hade Gringoire begagnat sig av danserskans missöde för att försvinna. Barnens rop påminde honom om att inte heller han hade fått någon kvällsvard. Han sprang också fram till de uppdukade borden. Men de små lymlarna hade bättre ben än han, så att när han kom fram, hade de gjort rent hus. Där fanns inte ens en brödkant kvar.
Det är obehagligt att gå och lägga sig utan kvällsvard; det är ännu mindre lustigt att inte få någon kvällsvard och inte veta var man skall sova. Gringoire befann sig just i den belägenheten. Han hade varken bröd eller säng, han såg sig på alla sidor ansatt av nöden, och han fann nöden mycket bister.
Han försjönk allt mer och mer i melankoliska tankar, då han plötsligt rycktes upp ur dem av en sång, bisarr men uppfylld av ett ljuvt behag.
Det var den unga zigenerskan, som sjöng.
Det var med hennes röst som med hennes dans och hennes skönhet. Det låg något obeskrivligt tjusande i den; den var ren, klangfull, så att säga eterisk, bevingad. Det var en ständig kaskad av oväntade kadenser och melodier och drillar med därpå följande enkla övergångar, som kunnat komma en näktergal på skam, men ständigt fulla av harmoni, veka, smältande toner, som steg och föll. Hennes vackra ansikte följde med en sällsam rörlighet sångens alla nycker, från den mest stegrade inspiration till den kyskaste värdighet. Orden hon sjöng, var på ett för Gringoire obekant språk och till och med hon själv tycktes inte förstå dem, ty uttrycket i hennes röst stod inte i överensstämmelse med ordens innebörd.
