och med sina skrikande barn på axlarna; allesammans, hertig, grevar och gemene man i trasor och glitter. Sedan följde konungariket Argot, det vill säga alla Frankrikes tjuvar, kolonnvis efter sin värdighet, de mindre före de större. De marscherade fyra i ledet med sina olika gradbeteckningar inom denna sällsamma fakultet, största delen lytta, somliga halta, andra enarmade, andra åter puckelryggiga, och man såg en massa gatpojkar, skälmar och spetsbovar. I mitten av denna konklav av skälmar och tjuvar färdades kungen av Argot, som knappast kunde urskiljas där han satt hopkrupen i sin lilla kärra, dragen av två stora hundar. Efter argoterna följde kejsardömet Galiléen. Guillaume Rousseau, dess kejsare, marscherade med majestätisk hållning i sin purpurmantel, fläckad med vin, företrädd av komedianter som dansade en krigsdans, samt omgiven av sina stavbärare, sina adjutanter och skrivare i sin räknekammare. Till sist följde advokatskrået med sina blomsterprydda majstänger, sina svarta mantlar, sin värdiga häxsabbatsmusik och sina tjocka gula vaxljus. Mitt i denna trängsel bar storofficianterna vid narrarnas brödraskap på sina axlar en bår, tätt kantad med vaxljux, liksom Sankta Genovevas helgonaskrin under pesttider. Strålande, beklädd med tiara, kors och kåpa satt på denna bår den nye narrpåven, klockringaren i Notre-Dame, Quasimodo, puckelryggen.
Varje avdelning i denna groteska procession hade sin särskilda musik. Egyptierna lät sina afrikanska tamburiner skalla. Argoterna, ett föga musikaliskt folk, hade ännu inte kommit längre än till fidlan och den gotiska rebecen från 1100-talet. Kejsardömet Galiléen hade knappast hunnit längre, ty i dess musik urskilde man nätt och jämnt en och annan eländig giga från konstens barndom. Men omkring narrpåven utvecklade sig i en storartad kakofoni tidevarvets alla musikaliska rikedomar. Ack, våra läsare kommer säkerligen ihåg, att det var Gringoires orkester!
Det är svårt att ge en föreställning om den grad av stolt lycksalighet som slagit ut i full blom på Quasimodos sorgsna och hemska ansikte under färden från palatset till Grevetorget. Detta var den första tillfredsställelse som hans egenkärlek någonsin erfarit. Ända ditintills hade han endast lärt känna förödmjukelse, förakt för hans samhällsställning, av- sky för hans person. Trots sin dövhet insöp han begärligt, likt en verklig påve, bifallsropen från denna folkmassa, som han hatade, därför att han kände sig hatad av den. Vad betydde det, att hans folk utgjordes av narrar, tjuvar och tiggare! Det var dock alltjämt ett folk och han var dess suverän. Och han upptog på allvar alla dessa ironiska applåder, alla dessa hånfulla vördnadsbetygelser, i vilka det dock låg en smula mycket verklig fruktan. Ty puckelryggen var stark, den krokbente var vig, den döve var ondskefull — tre egenskaper som lägger band på förlöjligandet.
För övrigt är det knappast troligt, att den nye narrpåven själv gjorde
