Hoppa till innehållet

Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Medan han gick förbi de sista grupperna av borgare, som stängde sina portar, uppfångade han då och då fragment av deras samtal, som bröt kedjan av hans leende antaganden.

Än var det ett par gubbar som pratade med varandra.

— Mäster Thibaut Fernicle, vet ni vad, det har blivit riktigt kallt.

(Det hade Gringoire vetat ända sedan vinterns början.)

— Ja, det har ni rätt i, mäster Boniface Disome! Jag undrar just, om vi skall få uppleva en sådan vinter som för tre år sedan då veden kostade åtta sous famnen?

— Bah! Det är ingenting, mäster Thibaut, i jämförelse med vintern 1407, då det frös på hela tiden från Mårtensmässa till Kyndelsmässa och det var så kallt att bläcket frös i parlamentsskrivarens penna vid vart tredje ord, så att han måste avbryta rättegångsprotokollen.

Längre fram var det två grannkvinnor som stod i sina fönster med ljus i händerna.

— Har er man berättat om olyckan för er, mademoiselle Boudraque?

— Nej. Vad är det, som har hänt, mademoiselle Turquant?

— Notarien vid Châtelet, mäster Gilles Godins häst blev skrämd av flamländarna och deras procession och kastade omkull mäster Phillipot Avrillot, pensionär hos celestinermunkarna.

— Verkligen?

— Ja, säkert.

— En borgerlig häst! Det är verkligen en smula starkt! Om det ändå hade varit en kavallerihäst, så hade det kunnat gå an!

Och fönstren stängdes, men under tiden hade Gringoire tappat sina tankars tråd.

Lyckligtvis återfann han den snart och återknöt den utan svårighet, tack vare zigenerskan och Djali, som alltjämt gick framför honom, två fina, spädlemmade, förtjusande varelser, hos vilka han beundrade de små fötterna och de vackra formerna, så att han i sina tankar nära nog förblandade dem med varandra på så sätt att han till följd av deras förstånd och goda kamratskap tog dem för två unga flickor och när han betraktade deras vighet och lediga gång, tog dem för getter båda två.

Emellertid blev gatorna för vart ögonblick allt mörkare och ödsligare. Det hade för länge sedan ringt, att alla ljus skulle släckas, och man såg endast mycket sällan en människa på gatan eller ett ljus i ett fönster. Under det att han följde efter zigenerskan, hade Gringoire kommit in i denna labyrint av smala gator och återvändsgränder, som ligger omkring den gamla St.-Innocentkyrkogården som påminner om ett garnnystan, tilltrasslat av en katt. ”De här gatorna är alldeles utan rim och reson!” tänkte Gringoire, som var alldeles bortkommen bland dessa tusentals krokvägar, vilka ständigt ledde tillbaka till sig själva men på vilka flickan skyndade vidare utan tvekan med steg, som blev allt snabbare och

56