snabbare. Vad honom själv beträffar, så hade han svävat i absolut okunnighet om var han befann sig, om inte då han vek om ett gathörn, toppen på det stora åttkantiga salutorgets skampåle avtecknat sig mot ett ännu upplyst fönster vid Rue Verdelet.
Några ögonblick förut hade han ådragit sig den unga flickans uppmärksamhet. Hon hade flera gånger ängsligt sett sig om; hon hade till och med tvärstannat för att vid ljusskenet, som strömmade ut från den på glänt stående dörren till en bagarbod, granska honom från topp till tå, och sedan hade Gringoire sett, hur hon gjorde den där lilla grimasen, han redan förut observerat, varpå hon skyndat vidare.
Denna lilla grimas gav Gringoire något att tänka på. Det låg säkerligen både förakt och ironi i denna älskliga grimas. Han hade också börjat gå med sänkt huvud, liksom för att räkna stenarna i stenläggningen, och följa efter flickan på längre avstånd. Hon hade just vikit om ett gathörn, så att han förlorat henne ur sikte, då han hörde henne uppgiva ett genomträngande skrik.
Han påskyndade sina steg.
Gatan låg i mörker. Men tack vare en i olja indränkt blåntott, som brann innanför ett järngaller vid foten av en Jungfru Maria-bild vid hörnet av gatan, kunde Gringoire urskilja zigenerskan, som försökte frigöra sig ur armarna på två män, vilka ansträngde sig att kväva hennes rop. Den stackars lilla geten, som var alldeles förfärad, stod där med sänkta horn och bräkte.
— Hjälp, hjälp, nattväktare! ropade Gringoire och rusade modigt fram. Den ene av männen, som höll fast flickan, vände sig mot honom. Det var Quasimodos skräckingivande ansikte.
Gringoire tog inte till flykten, men han tog inte heller något steg framåt.
Quasimodo rusade fram mot honom, kastade honom med ett knytnävsslag fyra steg tillbaka och försvann in i mörkret, bärande den unga flickan kastad över armen som ett sidenskärp. Hans följeslagare följde efter honom, och den stackars geten kom springande efter dem alla under klagande bräkningar.
— Mord! Mord! ropade den stackars zigenerskan.
— Halt, skurkar, och låt mig ta hand om slinkan! ropade plötsligt med tördönsröst en ryttare, som vek om närmaste gathörn.
Det var en kapten vid kungens bågskyttar, beväpnad från topp till tå och med sin sabel i handen.
Han ryckte zigenerskan ur den bestörte Quasimodos armar, lade henne tvärs över sadeln, och i samma ögonblick som den skräckingivande puckelryggen hämtat sig från sin överraskning och kastade sig över honom för att återtaga sitt byte, blev femton à sexton bågskyttar synliga som följde efter sin kapten. Det var en patrull, som inspekterade natt-
