bedövad av det ohyggliga klirrandet av de tusende klockorna på fågelskrämman, som gav efter för hans hand och majestätiskt gungade mellan de två pålarna.
— Förbannelse! utbrast han i det han föll, och sedan blev han liggande som en död med ansiktet mot marken.
Under tiden hörde han det skräckingivande klirrandet över sitt huvud, Åskådarnas djävulska skratt och Trouillefous röst, som sade:
— Lyft upp den där drummeln och häng honom!
Han reste sig upp. Man hade redan tagit ned dockan för att bereda plats åt honom.
Argotierna lät honom stiga upp på pallen. Clopin gick fram till honom, lade repet om hans hals, klappade honom på axeln och sade:
— Adjö, min vän! Nu kan du inte komma undan, om du också befunne dig i påvens kläder.
Ordet ”nåd” dog på Gringoires läppar. Han såg sig hastigt omkring. Det gavs intet hopp; alla skrattade.
— Bellevigne de l'Étoile, sade kungen av Thunes till en jättelik lösdrivare som trädde fram ur ledet, kliv upp på tvärbjälken.
Bellevigne de l'Étoile klättrade upp på tvärbjälken, och när Gringoire ögonblicket efteråt höjde blicken, såg han med förfäran, hur mannen satt hopkrupen på tvärbjälken över hans huvud.
— Och nu, fortsatte Clopin Trouillefou, så fort jag klappar i händerna skall du, Andry le Rouge, sparka undan pallen, och du, François Chante-Prune, hugga tag i hans fötter, och du, Bellevigne, kasta dig ned på hans axlar. Alla tre på en gång, kom ihåg det!
Gringoire ryste.
— Är ni klara? sade Clopin Trouillefou till de tre argotierna som stod redo att kasta sig över Gringoire som tre spindlar över en fluga. Den stackars delinkventen hade ett ögonblick av ohygglig väntan, under det att Clopin helt lugnt sparkade in i elden några riskvistar, som lågorna inte fått fatt i. Är ni klara? upprepade han och gjorde sig redo att klappa i händerna. En sekund till och allt hade varit över.
Men han hejdade sig, som om han plötsligt kommit att tänka på en sak.
— Ett ögonblick, sade han. Jag hade så när glömt det… det är en sedvänja hos oss att inte hänga en man utan att fråga, om det finns någon kvinna som vill ha honom. Kamrat, detta är din sista möjlighet. Antingen gifter du dig med en av våra kvinnor, eller också blir det repet.
Gringoire andades åter. Detta var andra gången inom en halvtimme, som han återkom till livet. Ändå vågade han inte heller sätta alltför mycket lit till denna möjlighet.
— Hallå! ropade Clopin, som åter tagit plats på sin tunna. Hallå, kvinnor, honor, finns det bland er, från trollpackan till kattan, en slinka
