Vår filosof stod där obeslutsam och lät blicken vandra från geten till flickan och sedan tillbaka igen till geten.
— Heliga jungfru! sade han till sist då hans förvåning tillät honom att tala. I sanning två amasoner!
Zigenerskan å sin sida bröt även tystnaden.
— Du måste vara dum och mycket djärv!
— Förlåt mig, mademoiselle, sade Gringoire leende, men varför tog ni mig till man?
— Borde jag kanske ha låtit dig bli hängd?
— Alltså, fortsatte poeten en smula besviken i sina förhoppningar om ett kärleksäventyr, hade ni, när ni tog mig till man, ingen annan tanke än att rädda mig från galgen?
— Och vilken annan tanke trodde du, att jag hade?
Gringoire bet sig i läppen.
— Alltså, sade han sig själv, är jag tydligen inte en sådan kvinnotjusare som jag trodde. Men vad tjänade det i så fall till att slå sönder den stackars krukan?
I grund och botten var Gringoire, liksom monsieur Despréaux ”mycket litet vällustig”. Han tillhörde inte detta slags kavaljerer, som tar de unga flickorna med storm. I fråga om kärlek liksom i fråga om alla andra affärer hade han stor benägenhet för att försöka vinna tid och försöka komma överens i godo, och en god supé på tu man hand, i all synnerhet när han var hungrig, föreföll honom som en utmärkt mellanakt mellan prologen och avslutningen på ett kärleksäventyr.
Zigenerskan stod tyst. Hon gjorde sin föraktfulla lilla grimas, vände på huvudet som en fågel, brast plötsligt i skratt, och den nätta lilla dolken försvann utan att Gringoire kunde se, var hon gömde den.
Ögonblicket efteråt stod uppdukat på bordet ett rågbröd, en tallrik med fläsk, några stekta äpplen och ett krus. Gringoire grep sig verket an med största iver. När man hörde, hur hans järngaffel klirrade mot stentallriken, hade man kunnat säga att hela hans kärlek hade förvandlats till aptit.
Den unga flickan, som satt mittemot honom, såg på honom under tystnad, synbart upptagen av en annan tanke som emellanåt kom henne ätt småle, medan hennes mjuka hand smekte getens kloka huvud, som trycktes mot hennes knä.
Ett gult vaxljus belyste denna scen av glupande hunger och drömmeri.
När den värsta hungern var stillad, kände Gringoire sig smått skamsen Över att det inte fanns mer än ett äpple kvar.
— Skall ni inte äta, mademoiselle Esmeralda?
Hon svarade endast med en skakning på huvudet och riktade sedan sin tankfulla blick på takvalvet.
— Vad tusan kan det vara som hon tänker på? undrade Gringoire och
