alldeles i närheten, med utsikt till en bra säng och en tätatät med en vacker flicka. Hela äventyret var som en saga. Han började på allvar anse sig som hjälten i en fesaga, och gång på gång tittade han sig omkring, liksom för att se efter, om den eldvagn, förspänd med två bevingade väsen, som enbart kunnat föra honom så snabbt från underjorden till paradiset, alltjämt fanns kvar. Emellanåt tittade han även på hålen i sin rock, liksom för att klänga sig fast vid verkligheten och inte helt och hållet förlora fotfästet här på jorden. Hans förnuft, som sålunda slungades som en lekboll i fantasiens rymder, hade endast denna tråd att klamra sig fast vid.
Den unga flickan tycktes inte ägna honom någon som helst uppmärksamhet. Hon kom och gick, flyttade på en stol, pratade med sin get och gjorde då och då sin lilla grimas. Till sist slog hon sig ned vid bordet, så att Gringoire kunde se sig mätt på henne.
Allt mer och mer försänkt i drömmande tankfullhet, sade han sig själv, i det han följde henne med blicken:
— Detta är således Esmeralda! En himmelsk varelse! En gatudanserska! Så mycket och så litet! Det var hon som i morse gav mitt skådespel nådastöten, det var hon som i kväll räddade mitt liv. Min onda genius! Min goda ängel! Vid min ära, en vacker kvinna! Och en som måtte älska mig vansinnigt, eftersom hon kunnat välja mig på detta sätt. Apropå det, sade han i det han reste sig upp under intrycket av den känsla för sanningen, som utgjorde grundvalen i hans karaktär och filosofi, jag vet inte så noga hur det har gått till, men jag är hennes man!
Med denna tanke i huvudet och i blicken närmade han sig den unga flickan på ett så galant sätt, att hon ryggade tillbaka.
— Vad vill ni mig? sade hon.
— Kan ni fråga mig det, dyrkansvärda Esmeralda? svarade Gringoire i så passionerad ton, att han själv blev förvånad över att höra sig tala på detta sätt.
— Jag förstår inte vad ni menar.
— Åh, seså! sade Gringoire som blev allt mer och mer uppeldad och tänkte, att det, när allt kom omkring, endast var en oskuld från Mirakelgården, som han hade att göra med, tillhör jag inte dig, min ljuva vän? Och han lade armen om hennes liv.
Zigenerskans smidiga gestalt gled som en ål ur hans händer. Hon tog ett språng bort till andra ändan av det lilla rummet, lutade sig ned och rätade åter på sig med en liten dolk i handen, innan Gringoire ens hunnit se, varifrån denna dolk kom. Ursinnig och stolt, med skälvande läppar, vidgade näsborrar, blossande kinder och blixtrande ögon stod hon framför honom. Samtidigt ställde den lilla vita geten sig framför henne och bjöd Gringoire spetsen med sina två vackra, förgyllda och mycket spetsiga horn. Allt detta försiggick på ett ögonblick.
74
