Sida:Ris-Bastugan-1755.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Xant.

Ja skulle man ej kunna remna af wäder, när man aldrig få höra annat af henne, så snart man talar om onda Manfolk, än at Hustrun bör gifwa sin Man något efter; Men det skal wäl han göra, som waggade Käringen. Och at hon ej bör wara för klipsk. Jo mit för hans näsa. Knäpper i wädret. Och at Hustrun ej får sweda alt ludit. Jo så skinnet följer med. Sätter bägge händerna i sidan. Och sedan, huru Hustrun ej bör råda öfwer Mannen. Knyter näfwen i wädret och stampar med foten. Jo så länge jag är Xantippe.

Mar.

Men nu sedan wi blifwit allena, och sluppet den der, som ej förstår mer, än hwad wil du min Far? hwad felar, min Wän? jag tycker du är så orolig; inte har jag gjordt dig något emot? hwilket är mig en wämjelse, och det sista så godt som et vomitiv; så wil jag fråga Syster, som har både wett och resolution, hwad jag skall göra: ty den örfilen jag fick af min Man, wil jag aldrig bära utan betalning, för hämnas ska jag, om det skal kosta både kjolen, och det, som sitter närmare.

Xant.

Jo det är just efter min smak. Ty med den sjukan bör han aldrig dö, och jag har redan beslutet, hwad här är at göra. Och bör han få en så käck Ris-Badstuga, som han dansat en Contra-dans wid Kastenhof. Men först wilje wi rådgöra med Secter Finkelström, som altid är förslagen och just fintligast, då han åker på händer och fötter ned för Kåkbrinken. Hå! si, der kommer han, som han waret kallad.


Tre-