Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
101

resultat, ty medan jag vistades i Brasilien, hade jag ägnat så ringa uppmärksamhet åt dess flora, att jag nu saknade nästan all ledning vid mina tilltänkta undersökningar.

Nästa dag, den 16 juli, tog jag åter samma väg uppför bäcken och följde den nu till dess källa. De grönskande ängarna togo även här slut, och landskapet började antaga en mera skogig karaktär. Här fann jag en mängd olika frukter; särskilt förekommo meloner i stor ymnighet, och kring träden slingrade sig vinrankor, som buro stora klasar med härliga, nyss mogna druvor. Detta var en överraskande upptäckt, som beredde mig den största glädje.

Dock visste jag av erfarenhet, att dessa druvor måste njutas måttligt, ty jag erinrade mig, huru som under min vistelse i Berberiet flera av de fångna engelska matroserna dogo i feber och diarré efter att hava förtärt en större mängd av dem. Jag fann emellertid på ett förträffligt sätt att nyttja druvorna, i det jag torkade dem i solen till russin för att gömma dem till den tid, då inga färska druvor funnos att få. Jag föreställde mig även, att de sålunda behandlade skulle giva en lika sund som smaklig föda, vilket ock visade sig vara fallet.

Här tillbragte jag hela aftonen och återvände icke till min bostad ens då natten föll på. Detta var i förbigående sagt den första natt jag så att säga legat utomhus, sedan jag fått mitt tält i ordning. Liksom första natten under min vistelse på ön steg jag upp i ett träd, där jag njöt en god sömn.

Följande morgon, den 17 juli, fortsatte jag mina undersökningar, varvid jag vandrade över sex kilometer, efter vad jag kunde döma av dalens längd. Fortfarande styrde jag kosan rakt åt norr utmed en bärgskedja, som löpte i samma riktning. Vid slutet av denna vandring kom jag till en öppning, varest landet tycktes slutta åt väster, men en liten källa med friskt och gott vatten, som kvällde fram ur bärget bredvid, flöt i motsatt riktning eller rakt åt öster.

Det kringliggande landskapet gav ingalunda något intryck av ofruktbarhet, såsom jag vid första överblicken över ön tyckt mig finna; tvärtom utbredde det sig framför mig så skönt och förtjusande i all sin vårliga grönska och yppiga blomsterprakt, att det snarare liknade en välskött trädgård än en ödemark.

Jag vandrade ett stycke utför sluttningen av denna härliga dal med en viss känsla av förnöjsamhet och glädje vid tanken på, att allt detta tillhörde mig. Visserligen infunno sig andra sorgsna tankar och göto malört i glädjebägaren; dock var hela denna ö odisputabelt mitt rike, där jag var konung och herre — där fanns ingen, som kunde göra mig besittningsrätten stridig. Hade min ö kunnat förflyttas till civiliserade trakter, skulle jag