jordiska styr allt till det bästa, och ingav mig ett fast hopp att en gång efter detta livets slut få ingå i Guds härlighet och där evigt vara honom när.
Genom dylika betraktelser leddes jag småningom att inse, huru mycket lyckligare än min föregående gudlösa och avskyvärda tillvaro det liv jag nu förde i själva verket var, trots alla dessa bekymmersamma omständigheter och fullkomliga ensamhet. Mina sorger så väl som mina fröjder bytte om och blevo av helt annan art än fordom; själva mina önskningar gingo i motsatt riktning och mina böjelser ändrade karaktär; korteligen: en genomgripande förändring hade försiggått med mig, och jag var numera icke densamme som då jag först satte min fot på ön.
När jag före denna sinnesändring gick ut på jakt eller för att se mig om på ön, hände mången gång, att tanken på min belägenhet plötsligen slog min själ med en förlamande ångest, och känslan av min fullkomliga ensamhet mitt ibland dessa skogar, bärg och ödemarker vållade en fasa, som hart när kom hjärtats slag att avstanna i mitt bröst. Jag kände mig lik en hjälplös fånge, fjättrad inom den trånga ram, som den omätliga oceanen slog omkring min ö, och mitt fängelse — vad var väl det? En obebodd ödemark, där jag evigt måste försmäkta utan hopp om befrielse.
Vid tillfällen, då jag kände mig jämförelsevis lugn, och då omsorgerna för min existens upptogo mitt sinne, kunde plötsligen dylika tankar komma över mig likt en stormvind, varvid jag stundom vred händerna och grät som ett barn; stundom åter satte jag mig ned på marken och stirrade under stum förtvivlan framför mig. Så kunde jag timtals förbliva, oförmögen att genom tårar eller klagan lätta mitt sinne.
Numera hade jag dock lyckligt övervunnit detta själstillstånd. Guds nåd verkade i mig ett nytt sinne, och med detta infunno sig nya tankar och nya känslor. Dagligen läste jag i den Heliga skrift och tillämpade dess rika tröstegrunder på min närvarande belägenhet. En morgon, då jag kände mig mycket nedslagen, öppnade jag bibeln, varvid min blick föll på denna vers: »Jag skall aldrig övergiva eller förgäta dig». Genast trängde sig den tanken på mig att dessa ord voro riktade just till mig; varför skulle jag eljest hava blivit dem varse just i ett ögonblick, då jag beklagade min bittra lott att vara en av Gud och människor övergiven usling?
— Nåväl, utbrast jag, om Gud icke övergiver mig — vad har det väl då att betyda, om all världen övergiver mig? Kan väl det tillfoga mig någon verklig skada? Ingalunda! Men vad gagnade det mig å andra sidan, om jag ägde hela världen men vore i saknad av Guds nåd och välsignelse?
Från detta ögonblick fattade jag till fullo, att vistelsen i denna ödemark, där min ställning i yttre hänseende var så ensam och övergiven, dock kunde lända mig till vida större lycka än jag antagligen skulle hava njutit under andra förhållanden. Påverkad av denna reflexion var jag nära att falla
