116
på knä och tacka Gud för det han fört mig till detta ställe. Men just i samma ögonblick var det, som om en hemlighetsfull makt hållit mig tillbaka från utförandet av min föresats — jag kunde icke få fram ett ord över mina läppar.
En annan tanke löste min tungas band, och straffande tilltalade jag mig själv sålunda:
— Hur kan du vara en sådan hycklare att låtsas vilja tacka för en belägenhet, vari du visserligen med undergivenhet bör söka finna dig, men från vilken du dock i alla händelser innerst önskar bliva befriad?
Med detta utslag lät jag mig nöja; men ehuru jag således icke kunde tacka Gud för min vistelse på ön, prisade jag honom dock av innersta hjärta för det han, om ock genom de smärtsammaste prövningar, öppnat mina ögon och låtit mig skåda mitt förflutna livs elände, varigenom han slutligen bragt mig till en uppriktig ånger och bättring.
Ej heller öppnade jag någonsin min bibel eller lade den ifrån mig utan att av hela min själ tacka Gud, dels för det han ingivit min engelske vän att lägga bibeln bland mina övriga saker, fastän jag icke själv anhållit därom; dels för det jag sedermera blev i tillfälle att rädda den från fartyget.
I denna sålunda skildrade sinnesstämning började jag det tredje året av min vistelse på ön.
All den stund jag icke givit läsaren en så noggrann redogörelse för mina arbeten under det sist förflutna året som för det näst föregående eller första årets, vill jag här anmärka, att jag högst sällan var sysslolös utan noga följde den dagordning jag för de särskilda göromålen, enligt följande schema, uppgjort.
Först och främst läste jag regelbundet i bibeln tre gånger dagligen; för det andra gick jag varje morgon, då det icke rägnade, ut med bössan för att skaffa mig livsmedel, vilket vanligen tog trenne timmar i anspråk; för det tredje åtgick en stor del av dagen till torkning eller insaltning för kommande behov av köttet efter de djur, jag hade skjutit eller fångat, jämte den nödiga tillredningen av dagens måltider. Dessutom måste man taga i betraktaude, att värmen vid middagstiden, då solen stod i zenit, var allt för stark för att tillåta vistelse under bar himmel, varför jag endast kunde arbeta vid pass fyra timmar varje eftermiddag. Sådan var min regelbundna dagordning; stundom kunde det likväl hända, att jag kastade om timmarna för jakt och arbete, så att jag använde morgonen till arbete och gick ut med bössan på eftermiddagen.
Utom det att den för arbetet anslagna tiden var särdeles kort, torde jag få påpeka, huru utomordentligt mödosamma mina olika arbeten voro. Mycken tid spilldes genom brist på verktyg, brist på biträde och brist på färdighet, vadan allt tog längre tid än det under andra förhållanden skulle
