8
sin författare populär. Han blev nu också bekant med konungen, som visade honom mycken välvilja.
Under denna tid utgav Defoe sin märkliga skrift »Essay on projects», vari han utkastar stora planer för en mängd viktiga företag, som sedan verkligen tagit form i fakta. Ett över hela England utbrett banksystem, eld- och hagelassuranser, handelsdomstolar, sparbanker, änkekassor, försörjningsanstalter för gamla sjömän, dårhus skötta av läkare och ej av fångvaktare, allt detta var projekter, dem Defoe med stor framsynthet och entusiasm framlade; och själve den store Franklin säger sig genom läsningen av Defoes »Essay on projects» ha fått den starkaste maningen till sin offentliga praktiska verksamhet.
År 1700 dog Defoes gynnare, konung Wilhelm av Oranien, och nu infaller hans lidandes tid, då även hans karaktär sattes på prov, som den ej bestod.
Hans första uppträdande under drottning Annas regering var i full konsekvens med hans föregående skriftställeri och i full opposition mot den nu härskande konservativa toryregeringen.
Til exempel den viktiga skriften: »Kortaste processen med dissenters.» Slutsatsen i denna bok var att bästa sättet att bli kvitt sekter och frikyrkliga voro att rent av utrota dem. Vartill tjänade halvmesyrer? Icke hulpo fattiga böter på 5 shillings i månaden för underlåtenhet att begagna nattvarden eller 1 shilling i veckan för uteblivande från kyrkan. Nej, man borde göra som Ludvig XIV, då han drev ut alla hugenotter ur Frankrike eller som Moses, då han skar halsen av de otrogne. Milda medel dugde inte. Först när kyrkostridernas ande helt och hållet var kvävd och all whigism utrotad, kunde man få lugn och ro. Och endast galge och galér kunde verka. Med våld måste avfällingarne drivas ur templet. Man borde låta dem välja mellan kyrkan och galgen.
Naturligtvis var syftet med denna skrift, som tillkom i whigpolitikens intresse, helt och hållet ironisk och avsåg att draga ut konsekvensen av förföljelsepolitiken för att visa dess orimlighet. Men lustigt nog missförstods den till en början å ömse sidor; flera högkyrkeliga menade att det var en förträfflig bok, under det att dissenters till en början läste den med fasa.
Snart blev dock syftet klart, och toryregeringen beslöt att straffa den djärve författaren. Han tog till flykten, men efterlystes i följande rundskrivelse av den 10 januari 1703, vilken skrivelse tillika ger oss Defoes porträtt vid denna tid:
»Härmed efterlyses Daniel Defoe, en medelålders mager man, omkring fyrtio år gammal, brunlätt med mörkbrunt hår, han bär peruk, har örnnäsa, skarp haka, grå ögon, ett stort födelsemärke nära munnen, han är född i London och var många år strumphandlare i Cornhill, är nu tegelbruksägare nära »Tilbury fort i Essex.»
