För att skydda boktryckaren från att dömas i hans ställe infann sig Defoe frivilligt. Hans dom löd på 200 marks böter, tre timmar på schavotten, fängelse, så länge drottningen funne för gott och intill dess man finge garanti för hans goda förhållande under 7 år.
Så ställdes han vid skampålen. Men hans schavotterande lände honom icke till nesa. På den tiden plägade den förbrytare, som schavotterades, få ställa ut huvudet genom en öppning och det överläts åt mängden att bombadera honom med ruttna äpplen och potatis. Men då Daniel Defoe stack ut sitt bleka ansikte den 29, 30 och 31 juli anno 1703, kastade ingen äpplen mot honom; ingen tillropade honom smädelser. Man kände alltför väl författaren till »the trueborn Englishman», som var en gunstling hos folket, och den »bymn» han diktat »till schavotten » sjöngs i jublande toner av hans meningsfränder. Det är ock en gammal sägen, att en man av hopen lät hissa upp sig till Defoe för att sätta en krans på hans panna. Under leverop slötos fängelsets portar bakom honom och folket drack många stop öl till hans ära. Från fängelset fortfor Defoe att skriva, och efter ett år, då sir Robert Harley blivit minister, frigavs han. Men på vilka villkor? Häröver har en slöja varit kastad, som först de senare forskningarne lyft. Själv lät han i en elegi påskina, att villkoren varit, att han i sju år skulle hålla sig tyst eller åtminstone icke skriva något som folk brydde sig om att läsa. Men faktiskt trädde Defoe nu i regeringens sold. Det var priset för hans frihet. Han erhöll en pension och användes i torypartiets tjänst. Hans ställning var desto tvetydigare, som han fortfarande bibehöll sin förbindelse även med whigpartiet.
Alltså, »the trueborn Englishman» Daniel Defoe var död — den rättframme målsmannen för kung Williams ärliga politik hade lämnat plats för en person som tjänade två herrar.
Hans verksamhet under dessa år tillhör mera Englands politiska historia än litteraturhistorien. Anmärkningsvärd är dock en tidskrift, som i viss mån kan betraktas såsom en föregångare till de berömda moraliska veckoskrifterna.
Bland annat var Defoe mycket verksam för Englands och Skotlands förening, dels som skriftställare, dels såsom regeringens spion och hemlige agent i Skotland, dit han rest under masken av en bortrymd gäldenär.
För övrigt sysselsatte sig Defoe denna tid med allehanda skriftställeri. Man har en ganska betecknande anekdot om hans fintlighet och affärsförstånd. En driftig bokhandlare hade utgivit en skäligen dum bok under titeln »Drelincourts tankar om döden, tillika med några anvisningar huru vi skola förbereda oss på en salig ändalykt.» Denna bok gick icke alls åt och bokhandlaren kom i sin förtvivlan till Defoe. Kanske visste han råd. Defoe skrev på få dagar en liten bok som hette »Sann historia om mistress Veal, som den 8 sept. 1705, d. v. s. en dag efter hennes död hade uppträtt som spöke för mrs Bar-
