get lerkärl, vilken var hård som sten och röd som en tegelpanna. Denna upptäckt beredde mig en angenäm överraskning, och jag sade till mig själv, att det säkerligen skulle lyckas lika väl att bränna ett helt kärl som en bit av ett krossat.
Nu började jag fundera på, huru jag skulle bära mig åt för att bränna mina lerkärl. Jag hade då för tiden ingen kännedom om sådana brännugnar, av vilka krukmakare begagna sig, ej heller visste jag något om blyglasering, ehuru material därtill icke fattades mig. Emellertid uppstaplade jag på ett underlag av glödkol trenne av mina största krukor, den ena över den andra, och omgav dem på alla sidor med en myckenhet ved. Därefter påtände jag bålet och märkte snart, att krukorna ända igenom blevo rödglödande, men detta oaktat sprungo de icke sönder. Jag underhöll flitigt elden kring de nu vitglödande kärlen, och lät dem förbliva i denna hetta vid pass fem eller sex timmar. Då fann jag, att en av krukorna började smälta eller rinna, vilket berodde därpå, att den med leran blandade sanden under inverkan av den våldsamma hettan övergått i flytande tillstånd. Till följd härav förminskade jag småningom elden, till dess krukorna upphörde att glöda, och vaktade dem så hela natten på det elden icke för hastigt skulle slockna. Framemot morgonen voro kärlen färdiga; och jag ägde nu trenne förträffliga — om också icke vackra — krukor, vilka med avseende på hårdhet och styrka icke lämnade något övrigt att önska. En av dem var därjämte fullständigt glaserad av den smälta sanden.
Det faller sig själv, att jag efter detta lyckade experiment aldrig saknade nödiga lerkärl i mitt hushåll. Dock kan man lätt föreställa sig, att deras
