122
arbetet. Tvärtom hade jag under mina lektioner en mycket viktig sysselsättning för händer, den jag nu vill omtala.
Jag hade nämligen länge funderat över, huru jag på ett eller annat sätt skulle kunna förfärdiga några lerkärl, ty av sådana var jag sannerligen i stort behov. Hittils hade jag emellertid omöjligen kunnat finna på någon utväg. I betraktande av klimatets hetta kom jag dock slutligen till den övertygelsen att, om jag blott kunde finna någon lera, det lätt borde gå för sig att dreja en kruka, vilken, torkad i solen, borde bliva fast och stark nog att kunna hanteras och tjäna till förvaringsrum för torra varor. Som jag särskilt behövde en del lerkärl för sådana ändamål, som lågo mig mest om hjärtat — nämligen beredningen av mjöl och bröd m. m. — beslöt jag att oförtövat taga itu med detta arbete och tillverka så många och så stora lerkrukor det var mig möjligt.
Mina läsare skulle säkerligen hysa medlidande med mig eller fastmera få sig ett gott skratt på min bekostnad, om jag för dem beskreve alla de tafatta försök jag gjorde att bilda leran till en något så när skaplig kruka. Vilka kuriösa, vetenskapliga och vidunderliga figurer formade jag icke! Somliga av dem slogo bukt inåt, andra utåt, ty leran var icke fast nog att uppbära sin egen tyngd. Flera sprucko i den starka solhettan, för vilken de blivit för tidigt utsatta, och andra gingo i stycken vare sig före eller efter torkningen, blott jag försökte flytta dem. Korteligen: efter att med mycken möda hava sökt reda på leran, uppgrävt, hemfört, tillblandat och format den, blev min lön efter ungefär tvänne månaders ihärdiga ansträngningar två stycken vanskapliga tingestar — krukor kan jag icke kalla dem.
Sedan dessa båda emellertid fått torka i solen, blevo de ganska hårda och och jämförelsevis starka. Försiktigt upplyftande dem från marken nedsatte jag dem i tvänne stora, enkom för detta ändamål förfärdigade korgar, på det att de icke skulle gå i stycken. Det lilla mellanrummet mellan korgen och lerkärlet fullstoppade jag med ris- och kornhalm, och sålunda preparerade, ämnade jag tillsvidare dessa korgkrukor till förvaring av min spannmål och kanske framdeles mjölet, då jag väl fick säden malen.
Ehuru jag så beklagligen misslyckats i mina försök att tillverka stora lerkärl, hade jag dock bättre framgång med mindre kärl, såsom små runda krukor, flata skålar och fat, vilka alla genom solens inverkan blevo utomordentligt hårda.
Men härmed var jag icke tillfredsställd, ty min önskan var att kunna tillverka ett lerkärl, vilket icke allenast lämpade sig till förvarande av våta varor utan även motstode eldens inverkan, vilket icke var fallet med något av de hittills förfärdigade.
Så hände det någon tid efteråt, då jag vid ett tillfälle uppgjort en stor eld för att tillreda min måltid, att jag bland glöderna fann en bit av ett söndersla-
