128
tade sjöresan, att det icke en enda gång föll mig in att taga denna svårighet i allvarligt betraktande. Det hade i själva verket varit vida lättare att till sjös tillryggalägga åttio kilometer med denna båt än vad det var att förflytta honom över den landsträcka på åttio meter, som nu skilde honom från vattnet.
Jag gick således, blind för all förnuftig eftertanke, till ett arbete, så dåraktigt, att väl ingen med alla sina sinnen i behåll skulle hava befattat sig därmed. Ju längre arbetet framskred, desto belåtnare kände jag mig med mitt företag, ehuru på samma gång svårigheten att få båten av stapeln allt oftare föresvävade mig. Men dylika föreställningar avfärdade jag summariskt med den dåraktiga invändningen, att »blott jag finge kanoten färdig, skulle jag alltid finna på någon utväg att få den i sjön.»
Detta var nu visserligen ett orimligt resonemang; men icke förty grep jag verket ivrigt an och fällde ett cederträd. Jag betvivlar storligen, att Salomo vid byggandet av Jerusalems tempel hade någon ceder, som gick upp emot denna; den höll vid roten en och tre kvarts meter i genomskärning och vid sju meters höjd en och en halv meter, varefter stammen avsmalnade och snart grenade sig.
Att fällande och bearbetandet av denna väldiga koloss skulle kosta mig mycken ansträngning, kan läsaren lätt tänka sig. Tjugu dagar åtgingo till själva fällandet och ytterligare fjorton till avhuggandet av kronan. Därpå gick en månad under arbetet att hugga stocken till formen av en båt, och hela tre månader togos i anspråk av urhålkningen, vartill jag icke behövde använda eld utan endast klubba och huggjärn.
Tack vare ett mödosamt och oförtrutet arbete hade jag nu äntligen min ganska vackra pirog färdig; den var stor nog att rymma tjugusex man, och följaktligen fingo jag och alla mina saker gott rum i densamma.
Då nu mina händers verk fullbordat låg framför mig, erfor jag en översvallande känsla av glädje, parad med stolthet. Båten var i själva verket vida större än någon av ett enda träd förfärdigad pirog eller kanot, som jag dittills skådat. Men läsaren kan vara säker på, att den kostat mig mycken svett och möda. Intet fattades nu utom att få den i vattnet, och om detta lyckats mig, hade jag utan betänkande störtat mig i det vansinnigaste företag och börjat en resa, som högst sannolikt fått en olycklig utgång.
Men alla mina försök, alla mina oerhörda ansträngningar att få båten i vattnet strandade mot en järnhård omöjlighet! Min kanot låg icke längre än vid pass åttio eller högst nittio meter från havet, men den största svårigheten bestod däruti, att marken höjde sig i en smal ås emellan havsviken och den plats, där pirogen låg. Till följd härav beslöt jag att gräva undan jorden för att få en jämn sluttning ned till stranden.
Detta var ett oerhört stycke arbete, förenat med de största ansträngningar,
