men vem ser väl på mödan, då det gäller friheten? Dock kunde jag hava sparat mig besväret, ty efter väl förrättat värv fann jag mig lika litet i stånd att rubba kanoten som förut räddningsbåten.
Likväl kunde jag ännu icke förmå mig att ge tappt. Jag mätte avståndet till viken och beslöt att gräva en kanal för att leda upp vattnet till kanoten då jag icke mäktade föra kanoten ned i vattnet. Jag påbörjade även detta nya arbete, men då jag beräknat kanalens nödiga djup och bredd samt övervägt svårigheten att bortskaffa den uppgrävda jorden, kom jag till det resultatet, att ett dylikt företag för en ensam person som jag skulle kräva minst tio eller tolv år! Den omnämnda åsen låg nämligen så högt, att kanalen vid sin övre ände måst bliva åtminstone sex meter djup.
Ehuru med stor motvilja såg jag mig följaktligen nödsakad att uppgiva även detta försök.
Häröver grämde jag mig innerligt, och ehuru för sent insåg jag nu dårskapen av att påbörja ett verk, innan man noga övervägt alla erforderliga villkor för dess lyckliga genomförande eller prövat sig själv, huru vida man är det vuxen.
Under det jag som bäst höll på med mitt till slut så olyckliga båtbygge, tilländalopp det fjärde året av min vistelse på ön, och nu som tillförne helighöll jag min årsdag med fromma betraktelser och under en stilla inre frid. Genom daglig läsning i och allvarligt begrundande av Guds ord, samt genom inflytelsen av hans nåds välsignelse hade jag vunnit en insikt av högre art än fordom. Jag såg nu saker och ting i ett annat ljus än förr; världen betraktade jag som något från mig så avlägset, att jag därmed intet vidare
