130
hade att beställa. Jag väntade intet av henne och hyste inga önskningar, som hon kunnat uppfylla. Jag föreställde mig, att världen nu tedde sig för mig på samma sätt, som den efter livets slut torde göra, nämligen såsom ett ställe, där jag en gång levat, men nu för alltid lämnat, och med skäl kunde jag säga, liksom fader Abraham till den rike mannen: Emellan dig och mig är ett stort svalg befäst.
I främsta rummet var jag här avlägsnad från världens synd och frestelser; varkens ögonens begärelse, köttets begärelse eller ett högfärdigt leverne eggade här mitt sinne. Inga önskningar plågade mig, ty jag ägde allt vad jag var i stånd att njuta; jag var herre över hela ön; om det så behagade mig, kunde jag kalla mig konung eller kejsare över mina besittningar. Jag hade inga rivaler, ingen medtävlare, som kunde göra mig herraväldet stridigt. Jag kunde hava sått och skördat hela skeppslaster av spannmål, blott jag haft användning därför; nu nöjde jag mig med den ringa kvantitet, som krävdes för mitt anspråkslösa hushåll. Jag hade riklig tillgång på de delikataste sköldpaddor, men blott då och då hämtade jag en för att bereda någon omväxling i min föda. Likaså hade jag tillräckligt med timmer att därav bygga en hel flotta, och jag hade druvor i sådan mängd, att jag kunnat lasta denna flotta, sedan den väl blivit byggd, med vare sig vin eller russin.
Emellertid var endast det, som jag kunde nyttja, av något värde för mig. Sedan jag ätit mig mätt och druckit mig otörstig — vad gagnade mig allt överflödet? Om jag sköte mera vilt än jag för egen del behövde, måste hunden eller — maskarne förtära det; sådde jag mera än jag för mitt dagliga bröd tarvade, bleve det förstört; de träd jag fällde fingo ligga på marken och förmultna, ty jag kunde icke använda dem till annat än bränsle, och av sådant hade jag intet behov utom vid anrättandet av mina måltider
Kortligen, erfarenhetens lärdomar och en förnuftig betraktelse över naturen bibringade mig den insikten, att denna världens goda är gott endast i den mån vi kunna rätt bruka det. Vad hälst vi än må samla är verkligen vårt, endast så långt vi kunna göra ett nyttigt bruk därav för egen eller andras räkning. Den mest hårdhjärtade och giriga människa i världen skulle säkerligen blivit botad för sin last, om hon varit i mitt ställe, ty jag ägde oändligt mycket mera än jag kunde förbruka. Jag hade intet att önska utom möjligen några småsaker, vilka likvisst skulle vara mig till stor nytta. Såsom jag redan omtalat, hade jag i min ägo en summa penningar av såväl guld- som silvermynt, tillsammans utgörande vid pass 650 kronor. Ack, vad värde hade väl för mig denna snöda, eländiga vara, som åstadkommit så mycket ont i världen! Jag tänkte mången gång, att jag gärna velat giva alltsammans i utbyte mot några tobakspipor eller en handkvarn att mala min säd uppå. Jag skulle t. o. m. avhänt mig hela summan, om jag i dess ställe kunnat få för en tjugufemöring rov- och morotsfrö, eller en handfull ärter
