142
allt i samma ordning som jag lämnat det. Jag steg över palissaden och lade mig genast att vila mina uttröttade lemmar.
Länge dröjde det ej, förr än jag insomnade. Men döm om min gränslösa förvåning, då jag snart väcktes ur sömnen av en stämma, som flera gånger ropade mig vid namn: »Robin, Robin, Robin Crusoe!» ljöd det i mina öron. Stackars Robin Crusoe! Var är du, Robin Crusoe? Var är du? Var har du varit?»
Jag var så utmattad efter alla mina föregående vedermödor och min sömn till följd därav så tung, att jag icke kunde vakna fullständigt, utan till en början låg försänkt i ett tillstånd av dvala. Härunder trodde jag mig hava drömt, att någon talade till mig; men då rösten ideligen upprepade: »Robin Crusoe! Robin Crusoe!» uppvaknade jag slutligen fullkomligt ur min dvala, och blev nu så dödligt förskräckt; att jag störtade upp från marken som stungen av en orm.
Länge hade jag icke blickat omkring mig förr än jag fick syn på — vem tror du väl, min käre läsare, om icke just min papegoja, min Poll, som satt där uppe på palissaden och klipskt betraktade mig! Genast förstod jag att det var hon, som uppvaktat mig med detta välkomsttal, vilket så när skrämt mig från mina sinnen; ty just i dylika klagande ordalag hade jag plägat tilltala Henne. Min Poll var ett mycket läraktigt djur — ett verkligt mönster för en papegoja, och ofta kunde hon sätta sig på min hand, lägga näbbet tätt intill mitt ansikte och ropa: »Stackars Robin Crusoe! Var är du! Var har du varit? Huru har du kommit hit?» och dylika uttryck, som jag lärt henne. Ehuru jag således nu visste, att det var papegojan och ingen annan, som talat till mig, dröjde det likväl en god stund, innan jag kunde hämta mig från min bestörtning. Först och främst förundrade det mig, att papegojan kunde vara här; därpå fann jag det märkvärdigt, att hon just skulle uppsöka denna plats framför alla andra. Men häröver grubblade jag icke länge, utan kände endast en livlig tillfredsställelse över, att det var min hederliga Poll och ingen annan, som skrämt mig.
Räckande ut handen, ropade jag papegojan vid namn, varvid det sällskapliga djuret genast flög ned från sin plats och satte sig på min tumme, såsom det var vant att göra. Liksom förtjust över att återse mig, ropade han gång efter annan: »Stackars Robin Crusoe! Huru har du kommit hit? Var har du varit?» På detta sätt underhöll hon mig, medan jag förde henne med mig hem till min gamla bostad.
Nu hade jag i sanning fått nog av sjöresor för någon tid, och under flera dagar stodo de faror, jag så nyligen genomgått, helt livligt och avskräckande för mitt sinne. Dock skulle jag gärna ånyo velat hava min båt på denna sidan av ön, men de svårigheter, som uppreste sig mot dess förflyttning syntes mig hart när oövervinneliga. Vad beträffar den östra sidan av ön, den-
