samma vilken jag kringseglat, så hade jag där fått en minnesbeta, som jag icke så snart kunde glömma, och jag skulle icke för mycket gott hava vågat mig dit igen. Bara jag tänkte på mina äventyr, isades blodet i mina ådror och mitt hjärta fylldes av fasa. Den andra sidan av ön kände jag icke till, men under antagande, att strömmen där var lika våldsam, skulle jag vid ett försök att taga den vägen löpa samma risk som förra gången. Till följd av dessa betänkligheter beslöt jag att nöja mig utan min båt, ehuru dess byggnad kostat mig så många månaders strängt arbete och dess bringande i sjön lika många.
Nära ett år förblev jag i denna lugna sinnesförfattning och förde ett mycket stilla och tillbakadraget liv, såsom läsaren väl kan föreställa sig. Mina tankar och betraktelser voro fullkomligt avpassade efter min ställning, med vilken jag alltid kände mig fullt tillfredsställd, sedan jag väl kommit därhän att kunna med undergivenhet foga mig i försynens skickelser. I själva verket tyckte jag mig föra ett ganska lyckligt liv i alla avseenden, undantagandes att jag saknade umgänget med mina likar.
Under denna tid förkovrade jag mig i alla de arbeten, som mina behov tvingat mig att taga itu med, och jag tror mig kunna smickra mig själv med, att jag var en ganska skicklig snickare, i all synnerhet då man tager i betraktande, huru få verktyg jag ägde.
Här förutan nådde jag en oväntad fulländning i min krukmakarekonst, i det jag nämligen funnit på hemligheten att förfärdiga mina lerkärl medelst ett hjul, varigenom arbetet gick ofantligt mycket lättare och bättre. Nu kunde jag göra kärlen något så när runda och skapliga, då de däremot förut varit anskrämliga att skåda.
Men aldrig tror jag mig hava varit mera stolt över min egen förmåga eller gladare över, att någon av mina företag lyckats, än då jag tillverkat min första tobakspipa. Visserligen var den mycket ful och klumpig och av intet finare material än mina andra lerkärl; men den var hård och stark och rökte förträffligt, varföre jag kände mig utomordentligt tillfredsställd med den. Jag hade sedan gammalt haft den ovanan att röka, och på fartyget funnos visserligen pipor, men som jag icke trodde, att det fanns tobak på ön, hade jag icke tänkt på att rädda dem.
Jag gjorde även stora framsteg i mitt korgmakeri och förfärdigade så gott jag kunde en mängd nödvändiga korgar. Ehuru de icke kunde kallas vackra, voro de dock mycket brukbara för sitt ändamål: att förvara saker och ting uti eller tjäna till hemforsling av ett och annat vars förflyttning annars skulle gjort mig stort besvär. Om jag till exempel under någon av mina utflykter sköt en get, kunde jag hänga upp den i ett träd, flå och sönderstycka den, var- efter jag förde hem köttstyckena i en korg. På samma sätt förfor jag med sköldpaddorna, jag skar upp dem, tog ut äggen och avskar så mycket kött,
