för att binda honom och föra honom levande med mig hem, vilket just var vad jag ville. Visserligen kunde jag hava dödat honom, men därtill försporde jag ingen lust, och icke hade det gagnat mina syften. Därföre befriade jag honom, och ni skulle hava sett, huru han löpte i väg — det var som om han hade haft eld efter sig! Något, som jag då icke kom att tänka på, men som jag efteråt genom egen erfarenhet ånyo fick lära, var, att man med hunger kan tämja de vildaste djur, ja, till och med lejon. Om jag låtit bocken stanna i gropen utan föda under tre eller fyra dagars tid och därpå givit honom litet vatten samt en handfull kornax, skulle han ha blivit lika tam som trots någon av killingarne. Ty dessa djur äro mycket kloka och fogliga, blott de behandlas rätt.
Emellertid lät jag honom, som sagt, löpa sin väg, emedan jag vid denna tid icke förstod bättre. Därefter gick jag till de trenne killingarne, upptog dem en och en ur fallgropen och sammanband dem med snören, varpå jag med någon svårighet ledde dem hem.
Det dröjde ganska länge, innan jag kunde förmå de små djuren att äta, men slutligen höllo de till goda med det korn, jag kastade för dem, och sedan isen väl var bruten, blevo de allt tamare och tamare.
Jag insåg tydligt, att jag numera, sedan min ammunition tagit slut, icke hade någon annan utväg att förse mig med getkött än genom att uppföda en hjord av tama getter. Jag fägnade mig storligen i hoppet att en dag få se mina getter likt får gå och beta omkring mitt hus. Men så föll det mig in att jag måste avstänga mina tama getter från allt umgänge med de vilda — annars torde de under uppväxten åter förvildas och så löpa ifrån mig. Det enda sättet att förebygga en dylik olycka vore att inhägna ett litet område vare sig med häck eller gärdesgård, så beskaffat, att de instängda getterna icke kunde bryta sig ut eller de vilda bryta sig in.
Detta var ett i sanning styvt stycke arbete för en ensam man, men all den stund jag insåg den oavvisliga nödvändigheten av dess utförande, var här ingen tid till betänkligheter. Det första jag sålunda hade att göra var att utse ett lämpligt ställe, som i sig förenade alla erforderliga villkor: där måste finnas tillräckligt bete för djuren, tillgång på vatten och skydd för solens brännande strålar.
De, som förstå sig på dylika inhägnader, skola säkerligen få en ganska ringa tanke om min fyndighet, då jag nu för dem omtalar mitt förfaringssätt. Sedan jag nämligen påträffat ett stycke land, som uppfyllde alla de nämnda villkoren — en jämn, öppen ängsmark, eller, såsom amerikanarne kalla den, savann, vattnad av trenne små bäckar och vid ena ändan skogbevuxen — började jag mitt företag på sådant sätt (och nu, min käre läsare, skall du otvivelaktigt le på min bekostnad!) att den tillärnade häcken eller gärdesgården måste hava mätt åtminstone tre kilometer i omkrets.
Det bakvända härvidlag bestod icke så mycket i det för stort tilltagna om-
