146
fånget, ty om detta även utgjort tjugo kilometer, hade jag haft tid nog att fullborda arbetet; utan fastmera däruti, att jag icke betänkte, hurusom mina getter på denna rymliga betesmark måste hava blivit lika förvildade, som om de haft hela ön till sitt förfogande. Inom denna inhägnad kunde jag minsann hava jagat dem, utan att någonsin lyckas fånga dem!
Emellertid hade jag redan påbörjat min häck och hunnit vid pass femtio meter på densamma, då jag kom till insikt om min dårskap. Genast inställde jag mitt arbete och beslöt att till en början endast inhägna ett stycke land på omkring hundrafemtio meters längd och hundra meters bredd. Detta område måste vara tillräckligt under en längre tid för den hjord, som jag rimligtvis kunde påräkna, och då den längre fram ytterligare förökade sig, vore det ätt att utvidga inhägnaden.
Detta var nu ett klokt beslut, och med friskt mod grep jag mig an med utförandet av den nya planen. Omkring trenne månader åtgingo till denna inhägnad; under tiden hade jag mina killingar tjudrade på ställen, där det var gott bete, och jag lagade gärna så, att de alltid befunno sig i min närhet, för att de skulle vänja sig vid åsynen av mig. Ganska ofta bjöd jag dem att äta kornax eller ris ur min hand, och då inhägnaden äntligen var färdig, så att jag kunde släppa djuren lösa, följde de efter mig, vart jag gick, och sökte med enträgna bräkningar beveka mitt hjärta till att fägna dem med litet korn.
Ett sådant förhållande till mina getter var just vad jag önskat, och efter vid pass halvtannat års förlopp hade jag en hjord på omkring tolv stycken, inbegripet killingarne. Efter ytterligare tvenne år hade jag fyrtiotre stycken, oberäknat dem jag slaktat för mitt hushåll.
Efter denna tid inhägnade jag icke mindre än fem nya betesmarker, dem jag försåg med fållor till att fasttaga getterna uti, i mån jag behövda dem. Därjämte gjorde jag grindar, medelst vilka de olika betesmarkerna stodo i förbindelse sinsemellan.
Men detta var ännu icke allt, ty jag hade numera icke allenast tillgång på getkött, när jag behagade, utan kunde därjämte förse mig med mjölk — något, som jag i början av min fångenskap icke ens i mina djärvaste förhoppningar kunnat föreställa mig såsom möjligt. Då emellertid tanken på, att denna möjlighet verkligen förefanns, först slog mig, blev jag särdeles angenämt överraskad, och länge dröjde det ej, förr än jag förvandlat möjligheten till verklighet och ägde mitt lilla mejeri, där jag ofta kunde sätta in fem till tio liter mjölk för varje dag. Och liksom naturen icke allenast försett alla sina skapade varelser med medel till deras uppehälle, utan även givit dem förmågan att uppsöka och tillgodogöra sig dem; så kunde även jag, som aldrig i mitt liv mjölkat någon ko, ännu mindre en get, eller någonsin sett huru smör och ost beredas, till slut lätt och behändigt både kärna smör och ysta, ehuru
