154
all fara — så långt borta från skådeplatsen för den hemska synen. Stundom inbillade jag mig, att det var den lede fienden själv, som avlagt ett besök på min ö, ty hur skulle någon mänsklig varelse kunnat komma hit? Och om någon människa verkligen landstigit på min ö — var var fartyget som fört henne hit? Varför funnos icke flera spår än detta enda? Nej, det kunde icke vara efter någon människa!
Men å andra sidan: varför skulle satan ikläda sig mänsklig skepnad på ett sådant ställe? Därtill funnos ju icke den ringaste anledning, och vad tjänade det väl till, att han lämnat ett märke av sin fot, då han ju icke gärna kunde förmoda, att jag skulle få se det? Och om så var, att han kommit för att plåga mig — kunde han icke hava funnit tusen andra utvägar därtill? Att lämna ett enda fotspår efter sig på ett ställe av stranden, som låg på en helt annan sida av ön än min boning, i avsikt att därmed oroa mig, utvisade i själva verket en så enfaldig beräkning, att den svårligen kunde tillskrivas en så listig och förslagen varelse som djävulen. Funnos där icke tio tusen omöjligheter emot en möjlighet, att jag någonsin skulle bli varse just denna enda lilla fläck? Och skulle icke fotspåret fullständigt utplånas av första fallande regn eller av första havsvåg, som under en storm bröte in över stranden? — Även detta senare antagande måste jag således förkasta, såsom innebärande allt för många orimligheter.
Jag insåg nu, att endast en rimlig förklaring av fenomenet återstode, och den var i sanning föga mera lugnande, nämligen att vildarna från det motsatta fastlandet gått till sjöss i sina kanoter och avlagt ett besök på min ö, vare sig de nu blivit drivna dit av havsströmmarna eller av vidriga vindar, eller kanske rent av självvilligt i någon för mig obegriplig avsikt begivit sig hit. Därpå hade de åter lämnat ön, kanske lika ohågade att kvarstanna i denna ödemark som jag var att hava dem där.
Under inflytelsen av dessa föreställningar kände jag mig mycket tacksam mot försynen, att jag vid tiden för vildarnes landstigning icke befunnit mig i deras närhet, samt att de icke upptäckt min båt. Hade de blott fått se den, skulle de hava dragit den slutsatsen, att ön ägde invånare, varefter de med all säkerhet anställt närmare efterforskningar och troligen spårat upp mitt gömställe.
Men härigenom fingo mina tankar en ny riktning: kanske hade de, när allt kom omkring, sett min båt och sedan lämnat ön endast för att återkomma i större antal?! Säkerligen skulle de då icke giva sig någon ro, förrän de sökt reda på mig, och väl i deras våld, visste jag mig gå en säker död till mötes — ja, troligen skulle de grymt slakta och uppäta mig. Skulle däremot så hända, att de icke lyckades upptäcka mitt gömställe, skulle de likväl finna mina inhägnader, förstöra den växande grödan och bortföra
