men jag aktade mig visligen för några längre, äventyrliga resor, utan avlägsnade mig sällan mer än ett par stenkast från stranden. Jag hyste nämligen en livlig fruktan för att ånyo bortryckas av havsströmmarna eller av de oberäkneliga vindarna, eller att någon annan olycka möjligen kunde träffa mig.
Och nu har jag kommit till ett nytt skede i mitt liv.
En dag vid middagstiden, då jag var på väg till min båt, inträffade något, som slog mig med den yttersta häpnad och överraskning. Vid det jag blickade ned, fick jag nämligen se ett avtryck av en naken människofot på den jämna, sandbetäckta stranden. Jag stod som träffad av åskan eller som om jag sett ett spöke. Jag lyssnade och såg mig omkring, men kunde varken höra eller se något misstänkt; därpå skyndade jag till en liten kulle i närheten för att få en friare utsikt; jag gick fram och tillbaka på stranden och undersökte noga varje fläck av densamma — men förgäves, jag kunde icke upptäcka något annat än detta enda fotspår. Om och om igen återvände jag till detsamma för att övertyga mig om, att jag icke var fången under en synvilla; men omöjligt, jag kunde icke förneka mina egna ögons vittnesbörd: där var spåret efter en fot, en människofot — tårna, hälen, fotsulan!
Barmhärtige Gud! huru hade detta fotspår kommit dit? Huru förklara denna rysliga upptäckt?
Den ena hemska föreställningen efter den andra jagade genom min upphetsade inbillning och försatte mig i ett tillstånd av ytterlig förvirring. Likt en vansinnig rusade jag hem till min fästning, icke kännande marken under mina fötter, men med den yttersta förfäran blickande mig tillbaka vid vartannat eller tredje steg, fruktande att få se en fiende bakom varje buske eller träd, och på något avstånd tagande varje stubbe för en människa. Det är mig omöjligt att beskriva alla de skräckbilder, som min uppjagade fantasi skapade, eller den här av vidunderliga föreställningar, som korsade min av fruktan omtöcknade hjärna.
Då jag nu nådde min borg — så kallade jag den alltid efter denna händelse — störtade jag in i den som om jag varit förföljd. Huruvida jag använde stegen eller tog vägen genom min dörr i klippan, kan jag nu icke erinra mig; ty ingen för jägarens koppel flyende hare kan gärna vara mera uppskrämd och besinningslös än vad jag vid detta tillfälle var.
Jag kunde icke njuta ett ögonblicks sömn under hela natten. Ju längre jag befann mig från orsaken till min färfäran, desto mera växte mina farhågor, vilket förhållande väl är motsatsen till vad som plägar vara vanligt i dylika fall. Men vad jag sett föreföll mig så oförklarligt och tycktes mig innebära en så dyster profetia om kommande olyckor, att jag icke förmådde lugna mitt upprörda sinne, fastän jag för tillfället måste vara utom
