12
tillflykt i skogarna och levat där i fyra år alldeles ensam, till dess ett nytt fartyg kommit till ön och tagit honom hem med sig.
Denne Alexander Selkirks historia hade redan 1712 meddelats i Rogers & Cooks samling av resebeskrivningar, och den bekante författaren Steele hade skildrat hans äventyr i en populär tidskrift.
Men när nu Robinson Crusoe utkom och gjorde lycka, påstod man, att Defoe bedragit Selkirk på hans dagbok, som denne skulle lämnat Defoe, på det han måtte se igenom den för att bedöma, om den vore värd att offentliggöra. Härpå skulle Defoe svarat nej, men ändock därav begagnat sig för sin Robinson. Denna beskyllning mot Defoe är alldeles oberättigad. Selkirks historia var ju redan offentliggjord, utan att ha gjort vidare verkan. Hans händelser, så märkliga de än voro, kunde icke verka i all sin nakenhet. Det behövdes, att ämnet upptogs och behandlades av en konstnärlig hand och av en tänkande ande.
Defoe nöjde sig nämligen icke med att framställa det äventyrliga, det underbara uti ett leverne, som på detta vis var under åratal avstängt från alla mänskliga varelser, han inlade en djupare betydelse i denna skrift, vari han i smått framställt så till sägandes en den mänskliga civilisationens historiska utveckling. Låtom oss erinra oss Robinsons öden! Robinson är son av en välmående engelsk köpman. Han hade en olycklig böjelse för det äventyrliga och oaktat föräldrarna erbjödo honom att i lugn och ro få utbilda sig i något visst yrke, vägrade han att arbeta, hans håg stod blott till att få företaga vidsträckta resor, och vid nitton års ålder rymde han i all hemlighet från föräldrahemmet för att begiva sig ut på sjöfärder. Till att börja med sliter han ganska ont till sjöss, är nära att lida skeppsbrott, räddas, men är nu för feg att återvända hem, utan beger sig på nya färder ut i vida världen, styr kosan till Afrika, där han emellertid råkar ut för moriska sjörövare och blir deras fånge samt användes såsom slav. Han lyckas emellertid undkomma, upptages på ett europeiskt fartyg och kommer till Brasilien, där han börjar odla en plantage, men lockas ånyo ut på en affärsfärd till Afrika för att skaffa slavar. Han lider nu skeppsbrott och lyckas ensam bland hela fartygsbesättningen rädda sig från drunkning, i det han blir av vågorna uppkastad på en obebodd ö, där till att börja med endast några få redskap, som han bärgat från fartyget, stå honom till buds. Steg för steg låter nu Defoe oss följa med Robinson på hans väg framåt ej blott till att skaffa sig livets nödtorft utan ock de förmåner, vilka följa med en högre grad av odling. Det är därför Robinson Crusoe kan sägas vara en kulturhistoria i smått, det är därföre den är en skildring av den mänskliga civilisationens utveckling, sammanfattad i en enda persons arbete för att nå fram dit, där andra människor redan stå så till sägandes vid födelsen, och dock är resultatet av hans verksamhet storartat.
