Jag har kallat Robinson Crusoe arbetets saga. Det är sagan om huru en äventyrslysten, arbetsskygg yngling får lära sig icke blott arbeta utan också lära sig inse arbetets ära och välsignelse, huru han, då han själv nödgas förskaffa sig genom eget arbete allt det som andra redan äga genom föregående tiders strävan, lär sig akta dessa föregående tidevarvs verk. Men än mera. För Robinson Crusoe existerar ingen arbetets fördelning. Han måste arbeta ömsom såsom timmerman, krukmakare, skräddare, korgmakare, jägare, boskapsskötare, bagare, båtbyggare, roddare, bärare, skärslipare, ja, han får även för att hålla reda på dagarna syssla med astronomi och andra lärda ting. Vad medför detta? Det medför aktning för allt arbete. Intet är vanligare än att den ene yrkesidkaren ringaktar betydelsen av den andres verk; man vet vad möda ens eget alster kostat, och man skattar icke i samma grad en annans trägna arbete. Den lärde frestas att underskatta kroppsarbetarens verksamhet, kroppsarbetaren att tycka den lärdes arbete vid lampa och skrivbord allt för bekvämt. Men den som likt Robinson fått pröva på olika slags arbete, han lär sig inse, att varje syssla har sin ära, för så vitt den är frukten av ärlig strävan. Och Robinson, äventyrsynglingen, vilken ville resa ut för att gripa lyckan i flykten, han lär sig här ensam och övergiven av alla, att den rätta lyckan icke ligger i det som gives människan utan hennes egen förtjänst, utan att den måste förvärvas, förvärvas genom anspännande av alla de själs- och kroppskrafter, varmed naturen begåvat oss. I detta avseende är det ett mästerligt drag av Defoe, att han icke gjort sin Robinson Crusoe till en mer än vanligt begåvad personlighet. Tvärtom, Robinson Crusoe är en genomsnittsmänniska, en sådan som folket är mest. Han utmärker sig icke genom någon synnerligen framstående förmåga, äger inga särskilda mekaniska anlag, utan allt vad han gör kostar honom otrolig möda. Vad denne Robinson tänker och känner, vad han uppfinner, inrättar och företager sig, det skulle varje annan människa i hans olyckliga läge också tänka, känna, uppfinna, inrätta och företaga sig. Just häri ligger bokens betydelse av att vara i smått en bild av människosläktet. Icke alla kunna vara begåvade, men en var kan arbeta efter sitt pund.
Robinson får lära sig en dygd framför andra, det är tålamodets stora dygd, och den får han riklig användning för, i det han steg för steg får taga sig fram från det första ohyfsade naturtillståndet till civilisation. Fyrtiofem dagar använder han på att göra en planka. Två månader på sina båda första vattenkrukor och sex månader på sin första båt. Men just därföre kan tiden icke bliva honom lång, fastän han är ensam, ty den som har ständig verksamhet kan icke ledas; ledsamheten är lättjans vanliga följeslagare, det är lättingen, icke den arbetsamme, som behöver slå ihjäl tiden. Så väckes och stålsättes hos Robinson Crusoe energien, driften att
