Och min oavvisliga plikt vore att med ödmjuk undergivenhet foga mig i allt, vad han behagade tillskicka mig, ävensom att villigt bära det straff, vilket mina synder dragit ned över mig.
Vidare betänkte jag, att Gud, såsom varande icke allenast rättvis utan ock allsmäktig, lika så väl var i stånd att befria mig, som han varit att straffa mig, då han så fann lämpligt. Fann han däremot icke tjänligt att befria mig från denna ö, så var det likväl min ovillkorliga plikt att utan minsta tvekan eller förbehåll böja mig under hans vilja. Men å andra sidan var det även min plikt att förtrösta uppå och bedja till honom, och att dagligen uppmärksamma alla de nådesbevisningar, han så rikligen lät falla över mig, samt hembära honom mitt hjärtas ödmjuka och innerliga tack därför.
Dessa tankar upptogo mitt sinne under hela timmar och dagar, ja, jag må väl säga veckor och månader. Något, som jag särskilt erinrar mig från denna tid, och som var en omedelbar följd av dessa betraktelser, vill jag här omtala.
Tidigt en morgon, innan jag ännu var uppstigen, låg jag vaken och grubblade över de faror, som vildarnes besök på ön innebar för mig. Jag blev härav djupt nedslagen, och fruktan började åter få makt med mig, då på en gång dessa den Heliga skrifts ord kommo för mig: »Åkalla mig i nödens tid, så vill jag rädda dig, och du skall prisa mig!»
Genast hoppade jag med glatt mod ur sängen; det nämnda bibelordet hade skänkt mitt hjärta den förtröstan och tillförsikt, som det höll på att förlora. Knäfallande bredvid sängen kunde jag nu anropa Gud om min räddning, och jag gjorde det i en bön, så allvarlig och brinnande som sällan tillförne. Därefter fattade jag bibeln, slog upp den och började läsa. De första ord, som träffade mitt öga, voro dessa: »Tjäna Herren och var vid gott mod, och han skall styrka ditt hjärta: jag säger dig, tjäna Herren!»
Den tröst, som dessa ord bibringade mig, låter sig ej beskrivas; med hjärtat uppfyllt av tacksamhet lade jag boken ifrån mig, och efter den stunden kände jag mig, åtminstone under en tid bortåt, icke mera nedslagen.
Under själva dessa tankar, farhågor och eftertankar föll det mig en dag i sinnet, att all min ängslan till äventyrs endast hade sin grund i en inbillning, och att fotspåret, som jag sett, kanske helt enkelt vore efter min egen fot. Jag hade möjligen gått fram där, sedan jag landstigit efter min sista lusttur i båten.
Även denna tanke lände mig till någon tröst, och jag sökte nu bibringa mig själv den övertygelsen, att jag begått ett misstag och att fotspåret härledde sig från ingen annan än just mig själv. Varför kunde jag icke hava tagit den vägen ifrån båten lika väl som till båten? Jag kunde i själva verket icke bestämt avgöra, var jag satt min fot, eller var jag inte
