158
satt den, och det var mycket möjligt, att jag nyligen vid något tillfälle vandrat över just denna punkt av stranden. Om så förhölle sig och fotspåret verkligen vore mitt, hade jag spelat samma ömkliga roll som dessa narrar, vilka tillverka historier om spöken och syner och sedan visa sig själva frukta dylika uppenbarelser vida mera än någon annan.
Efter dessa slutsatser bemannade jag mig och vågade åter sticka näsan utom dörren, ty under hela tre dygn hade jag hållit mig inne i min borg, och började nu lida brist på livsmedel. Inomhus hade jag nämligen föga annat än några kornbrödskakor och litet vatten att tillgå. Dessutom visste jag ju, att mina getter behövde bliva mjölkade, vilket vanligen var mitt aftongöromål. Jag fann också, att några av dem lidit men av min underlåtenhet och voro hart när utsinade.
Uppmuntrande mig själv med den föreställningen, att fotspåret var mitt och att således ingen fiende besökt min ö, varför jag endast så att säga blivit rädd för min egen skugga, gick jag åter ut och ställde mina steg till lantstället i avsikt att mjölka min hjord. Men om läsaren kunnat se mig, där jag gick — huru fruktan avmålade sig i mina drag, huru ofta jag vände mig om och blickade mig tillbaka och huru jag spejade omkring åt alla sidor; huru som jag allt emellanåt var färdig att kasta min korg och hals över huvud löpa hem igen — så skulle han sannerligen hava trott, att det var särdeles illa beställt med mitt samvete, eller att jag nyss förut blivit skrämd från vettet, vilket också var själva händelsen.
Sedan jag emellertid vandrat samma väg varje afton under några dagars tid, utan att hava sett något, blev jag en smula modigare och styrktes ännu mera i den övertygelsen, att jag låtit gäcka mig av ett inbillningsfoster. Dock tordes jag icke fullkomligt lita härpå, förrän jag åter fått besöka stället, granska fotspåret och jämföra det med min egen fot. Om det i alla avseenden passade in med denna — då först kunde jag vara fullt säker på min sak, men icke förr.
Jag begav mig alltså till platsen. Men ack, de förhoppningar, med vilka jag kommit, skulle blott alltför snart skingras! För det första framgick det uppenbarligen av platsens läge, att jag icke gärna kunnat komma i grannskapet av densamma, sedan jag förtöjt min båt; för det andra var själva spåret betydligt större än min fot. Dessa iakttagelser fyllde åter min hjärna med en mängd oroliga föreställningar, och min förra ångest, som nu fått ny näring, vände tillbaka med fördubblad styrka. Jag överfölls av starka frossbrytningar, påminnande om dem, som åtföljt min förut skildrade sjukdom, och under hemvägen kände jag mig livligt övertygad om, att en eller flera människor landstigit på min ö; att den med ett ord nu vore bebodd av andra än mig och att jag skulle bliva överrumplad, då jag minst anade det. Huru skulle jag väl bära mig åt för att undgå den ho-
