ogenomtränglig vall. Inom jämförelsevis kort tid var även detta arbete fullbordat, och jag kunde nu glädja mig i det trygga medvetandet att hava min borg skyddad inom dubbla fästningsvallar.
Den yttre palissaden förstärkte jag ytterligare med timmerstockar, gammalt kabeltåg och annat, som kunde tjäna till att göra den riktigt fast och orubblig. Dessutom försåg jag den med sju stycken små hål, ungefär så stora, att jag kunde få in armen i dem. På inre sidan packade jag sand och jord, som jag hämtade från grottan, varigenom vallens tjocklek slutligen blev åtminstone tre meter. Ovanför denna inre jordvall befunno sig de sju hålen, vilka i själva verket voro ämnade till skottgluggar, i det att jag vid vart och ett av dem placerade en av de sju musköter, vilka jag räddat från fartyget. Dessa utgjorde nu mitt artilleri — de enda kanoner jag hade att tillgå, och jag gjorde ställningar åt dem, där de lågo som på lavetter. Tack vare denna anordning kunde jag på två minuters tid avfyra alla sju bössorna.
Flera månader av tröttsamt arbete hade tilländalupit, innan jag lade sista hand vid mina fästningsverk, och nu först kunde jag känna mig fullt säker inom min så väl skyddade borg. Sedan vallen äntligen blivit färdig, planterade jag på ett vidsträckt område utanför densamma en mängd störar eller kvistar av det videliknande trädslag, som hade så lätt för att slå rot och växa. Denna plantering gjorde jag så tät och vidlyftig, att jag med all säkerhet kan uppskatta störarnas antal till närmare tjugu tusen; dock lämnade jag en tämligen stor, öppen plats emellan densamma och den yttre palissaden, på det jag i tid skulle kunna varsebliva en annalkande fiende, och denne icke i skydd av de unga träden komma min fästning allt för nära.
Denna plantering hade efter tvenne års förlopp uppvuxit till en tät lund, och efter fem till sex år var den bliven en verklig skog, så tjock och stark, att den var hart när ogenomtränglig. Ingen människa, vem det vara månde, skulle någonsin kunnat ana, att bakom denna skog dolde sig en boning.
Som ingen väg fanns genom skogen, måste jag nu gå ut och in över klippan. Till detta ändamål hade jag förfärdigat mig tvenne stegar, av vilka en räckte upp till en liten avsats i klippan, där jag kunde ställa den andra. När de båda stegarna voro nedtagna, kunde ingen mänsklig varelse komma inom min fästnings område utan genom ett olycksfall, d.v.s. genom att störta ned för klippan; ja, ej ens då, ty han skulle efter fallet ännu alltid hava befunnit sig utanför min yttre palissad.
Sålunda tog jag alla de mått och steg till min egen säkerhet, vilka mänsklig klokhet och beräkning kunde utfundera, och det skall inom kort visa sig, att de voro av behovet påkallade. Vid denna tid handlade jag dock endast efter de ingivelser, fruktan förestavade mig, utan någon bestämd föreställning om vad som kunde komma att inträffa.
Robinson Crusoe. 11
