160
konungen Saul, vilken icke allenast klagade över, att filisteerna voro honom övermäktiga, utan även att Gud tagit sin hand ifrån honom; ty jag förmådde icke nu, såsom förut, att ropa till Gud i min nöd eller trygga mig vid hans löften att hjälpa och rädda dem, som åkalla honom. Hade jag det gjort, skulle icke denna nya prövning så kunnat överväldiga mig — jag skulle med större ståndaktighet och mera jämnmod hava genomgått den.
Åter hade jag en sömnlös natt, full av de mest plågsamma och förvirrade tankar. Framemot morgonen föll jag i en välgörande sömn, och som jag var alldeles uttröttad av den häftiga själsskakningen, sov jag mycket djupt. Då jag vaknade, kände jag mig betydligt lugnare till sinnes än förut och var nu i stånd att på ett sansat sätt taga min ställning i övervägande.
Efter att noga hava begrundat varje enskild omständighet, måste jag slutligen medgiva för mig själv, att denna så utomordentligt behagliga och fruktbara ö, som därtill låg fastlandet så nära, efter vad jag själv övertygat mig om; att denna ö, säger jag, i själva verket icke kunde vara så fullkomligt övergiven, som det hittills förefallit mig. Ehuru inga bofasta invånare (utom jag) funnos på densamma, var det likväl högst sannolikt, att den understundom besöktes av båtar från motsatta fastlandet, ditförda antingen av motvind eller med avsikt. Men all den stund jag levat på denna ö under femton års tid utan att någonsin varsebliva någon människa, var det mycket troligt, att, om än ön emellanåt besöktes av vildar, de likväl aldrig stannade länge i land utan skyndade sig tillbaka hem så fort som möjligt. Ty ännu hade de synbarligen aldrig fallit på den tanken att bosätta sig här. Det enda jag sålunda hade att frukta, var en tillfällig landstigning av ett mindre antal vildar från fastlandet, och om dessa, vilket var det troligaste, mot sin vilja drivits hit, så skulle de med all möjlig skyndsamhet begiva sig av igen, efter att kanske i sällsynta fall hava tillbringat en natt på ön för att invänta dagsljuset och tidvattnet. Jag hade därför intet annat att göra än se mig om efter ett säkert gömställe, dit jag kunde draga mig tillbaka, så fort jag finge syn på vildarne.
Något, som jag nu djupt ångrade var, att jag gjort grottan så stor och försett den med en dörr utanför det ställe, där palissaden stötte intill klippan. Efter moget övervägande beslöt jag därför att anlägga ytterligare en palissad på något avstånd från den gamla och liksom denna i form av en halvcirkel. Den förut på sitt ställe omnämnda, dubbla raden av träd, som jag för tolv år tillbaka planterat utomkring min fästning, kom mig nu väl till pass, enär den förträffligt lämpade sig för berörda ändamål. Träden i densamma hade nämligen planterats så tätt intill varandra, att jag nu endast behövde driva ned helt få pålar emellan dem för att få en stark och
