Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
167

jag skulle taga mig ut i min förut beskrivna dräkt, när man härtill lägger de båda pistolerna samt ett stort huggsvärd dinglande vid ena sidan. Så rustad begav jag mig alltid på mina utflykter.

Med undantag av dessa försiktighetsmått tycktes, såsom jag redan anmärkt, mitt liv vilja gestalta sig på samma lugna och ostörda sätt som fordom. Härigenom kom jag till allt djupare insikt om, huru långt ifrån eländig min ställning var, i jämförelse med mången annans; ja, till och med i jämförelse med de utsikter till en olyckligare vändning, dem jag själv så ofta skymtat, men vilka Guds nåd avvänt ifrån mig. Härav leddes jag vidare att begrunda, huru ringa klagan och knot skulle förspörjas bland människorna, i vilken levnadsställning som helst, blott de med tacksamt hjärta ville jämföra sin ställning med deras som är sämre, i stället för att, som nu oftast sker, bittert och missmodigt mäta sin lott med deras, som hava det bättre.

Alldenstund det icke gavs många saker, dem jag i min närvarande belägenhet verkligen kunde säga mig behöva, så är jag övertygad om, att den fruktan, vari jag svävat, och den omsorg jag haft att skydda mig emot vildarna i själva verket förslöat min uppfinningsförmåga vad beträffar sådana saker, som kunde lända mig till nöje och bekvämlighet. Så till dömes förglömde jag alldeles en ganska god föresats, den jag en gång så livligt intresserade mig för, nämligen att söka förvandla korn till malt för att därav brygga mig öl. Denna tanke var i själva verket ett hugskott, vilket jag ofta förebrådde mig såsom särdeles enfaldigt, ty jag insåg genast, att flera nödvändiga saker fattades mig för beredningen av ölet; saker, dem jag omöjligen skulle kunna anskaffa. Så t. ex. hade jag först och främst inga fat att förvara det uti; ty, såsom jag redan omtalat, gick jag aldrig i land med förfärdigandet av dylika, ehuru jag förspillt dagar, veckor, ja, månader på fruktlösa försök därtill. Vidare saknade jag humle för att giva det smak och få det att hålla sig; jäst för att bringa det i jäsning och kittel till att koka det i.

Likväl skulle alla dessa svårigheter icke kunnat avskräcka mig från att göra ett försök, om icke mina upptäckter rörande vildarna och förskräckelsen för dem kommit emellan. Och måhända hade försöket även lyckats, ty jag hade icke för vana att övergiva mina en gång fattade föresatser, innan jag på alla upptänkliga sätt sökt genomdriva dem.

Nu hade emellertid omständigheterna lett min uppfinningsförmåga in i en helt annan riktning. Så väl natt som dag funderade jag nämligen på intet annat, än huru jag skulle kunna döda några av dessa vilddjur i människohamn, medan de som bäst fråssade vid sina avskyvärda, blodiga offerfester; ja, huru jag skulle kunna rädda de till festen utsedda slaktoffren.

Det skulle upptaga en större bok, än vad denna är ämnad att bliva, om