168
jag ville nedskriva alla de olika planer, över vilka jag ruvade i avsikt att tillintetgöra dessa uslingar eller åtminstone så grundligt skrämma dem, att de för framtiden skulle akta sig för att återkomma hit. Men alla mina förslag i denna riktning voro outförbara; jag var ju uteslutande hänvisad till mig själv, och vad kunde väl en enda man uträtta mot kanske tjugu eller trettio vildar, alla försedda med kastspjut, bågar och pilar, med vilka vapen de kunde träffa sitt mål lika säkert som jag med min bössa?
Understundom funderade jag på att gräva en grop just inunder det ställe, där de plägade uppgöra sin eld, och däruti nedlägga två eller tre kilo krut, vilket efter eldens antändande naturligtvis skulle explodera och döda eller lemlästa de odjuren. Men först och främst var jag högst ovillig att offra så mycket krut på dem, enär hela mitt förråd utgjordes av blott en enda kagge; därtill kunde jag icke vara fullt säker, att explosionen inträffade i rätta ögonblicket, då vildarna voro som talrikast församlade kring elden, och sist — men viktigast — kunde det hända, att explosionen endast kastade eldbränderna kring öronen på dem utan att vidare tillfoga dem någon skada, i vilket fall de visserligen för tillfället skulle bliva utomordentligt förskräckta men snart åter hämta sig och sedan framdeles fortfara med sina festligheter på ön, som om ingenting passerat.
Följaktligen fann jag mig föranlåten att förkasta även denna plan, varefter jag bestämde mig för att lägga mig i bakhåll på något lämpligt ställe, medförande mina tre, med dubbla portioner krut och kulor laddade bössor. Därpå skulle jag bida min tid, tills de voro mitt uppe i sin blodiga måltid, och då plötsligt avlossa skotten ibland dem, varvid säkerligen två eller tre stycken skulle dödas eller åtminstone svårt såras av varje skott. Efter denna salva ämnade jag modigt kasta mig över de nu bestörta vildarna och fullborda segern med mitt svärd och mina tre pistoler, viss om att kunna döda dem alla, om de så ock voro tjugu stycken.
Denna tanke gladde mig högligen under flera veckors tid, och jag var så helt och hållet upptagen av den, att jag ofta i drömmen tyckte mig vara mitt i brinnande strid med vildarna — just på så sätt och med samma utgång, som här ovan skildrats. Ja, jag gick så långt i min iver, att jag använde flera dagar till uppsökandet av en passande plats för mitt tillärnade bakhåll. Ofta besökte jag även själva offerstället, med vilket jag nu började bliva helt förtrogen.
Mitt sinne var sålunda uppfyllt av ett hämndbegär, som allt mera ökades för varje gång jag besökte skådeplatsen för de grymma offren och därstädes iakttog de hemska kvarlevorna efter dem. Min högsta önskan var att låta mitt svärd dricka de uslingarnas blod.
Nåväl, slutligen lyckades det mig att finna, vad jag sökte, nämligen ett till bakhåll lämpligt ställe. Det låg på den förut omnämnda bärgslutt-
