14
verka, så stärkes hos honom tacksamheten mot Försynen, som likväl bärgat åt honom en viss grad av lycka i hans stora olycka och som — vilket dock är det viktigaste för människan här i världen — låtit honom utveckla alla de krafter, som han besitter. Så bildar han sig såsom en äkta engelsman sitt kära hem där på den obebodda ön, och så luttrar och renar han där sin inre människa till religiositet och undergivenhet. Detta är den egentliga Robinson Crusoe-historien. Senare fogade Defoe en fortsättning därtill om Robinsons senare öden, efter hemkomsten. Denna står dock avgjort tillbaka för första delen.
Betrakta vi närmare själva Robinsonboken i dess förhållande till sin författare, så kunna vi genast medgiva, att det egentligen låg i Defoes syfte att i Robinson sinnebildligt framställa sin egen person. Han har senare sagt det själv rent ut. Han kom visserligen icke till någon obebodd ö, men han hade mitt i det civiliserade England icke mindre äventyrliga levnadsöden. Och då en motståndare till honom skrev en parodi på Robinson Crusoe och kallade den »En berättelse om Daniel Defoes liv och överraskande äventyr, en strumphandlare som levde ensam å den obebodda ön Storbritannien», så tog Defoe saken för god och lät förstå att Robinson Crusoe verkligen endast vore en allegori av hans eget liv. Likhetspunkter funnos onekligen. Defoes levnad var liksom Robinsons präglad av tålamod, beslutsamhet och arbetsamhet, skeppsbrottet motsvarar hans bankruttering, från vars efterverkan han hela livet sökte arbeta sig lös. Och det ligger även något Defoenskt i valet av änme. Alexander Selkirks historia hade ju redan flera år legat i luften, men hade ej satt frukt hos någon författare, förrän den kom till Defoe. Och det var helt naturligt, att det ämnet skulle slå an på honom. Ty rådlös var han minst av allt. Han var — har det sagts — kanske den ende av dåtidens författare, som, om man satt honom på en obebodd ö, skulle funnit på vad han skulle göra. Och hans uppfinningsrikedom kom honom väl till pass, när han skulle skildra Robinsons öden. Men tyvärr, själva karaktären — den öppne, enkle, naive, frimodige Robinsons, är så olika Defoes egen som gärna möjligt, ty Defoe var en ganska slug och föga sannfärdig personlighet.
Vad stilen i Robinson Crusoe angår, så är den enkel och trohjärtad samt framställd med ett okonstlat allvar, som åt hela framställningen ger sanningens vackra prägel. Defoe lyckas göra det mest osannolika sannolikt. Framför allt är boken objektiv. Författaren har så tänkt sig in i Robinsons öden, att han avklätt sig sitt eget jag. Ännu har väl knappast någon gosse tvivlat på den underbara historiens sanning. Defoe vinner denna trovärdighet, denna objektivitet genom ett skenbart ganska enkelt grepp, nämligen genom den övertygande detaljskildringen; han inblandar i berättelsen så många små, som det kunde tyckas oviktiga omständigheter, och angiver namn och data så sorgfälligt, att läsaren ovillkorligen får intryck av att hi-
