gjorde mig huvudbry, var bristen på lämpligt vekgarn; stundom använde jag tygremsor eller kabelgarn därtill; stundom åter den torkade epidermis eller överhuden av ett ogräs, liknande nässlan.
Sedan jag anlänt till grottan, tände jag tvenne ljus och begav mig genast, krypande på händer och fötter, in i den omtalade låga gången, som var ungefär tio meter lång. Detta var i förbigående sagt ett ganska stort vågstycke, alldenstund jag icke visste, huru långt in i jordens innandömen denna gång skulle föra mig, ej heller vad som vid dess slut kunde möta mig. Sedan jag emellertid oförskräckt tillryggalagt detta trånga pass, öppnade sig framför mig en ungefär sex meter hög grotta.
Jag stannade, slagen av häpnad och överraskning vid den syn, som här mötte mina blickar. Jag kan tryggt påstå, att hela min ö icke hade något praktfullare skådespel att uppvisa än detta. Ty väggarna och taket i den underbara valvgrottan gnistrade som av millioner ljus — återskenet av de båda jag höll i mina händer. Jag visste icke av vad material denna klippgrotta var danad — om av diamanter eller andra ädelstenar; kanske bestod den, när allt kom omkring, av rent guld! Detta sista antagande fann jag mest sannolikt.
I alla händelser var det en den skönaste grotta man gärna kunde tänka sig, ehuru den i sig själv var helt och hållet mörk. Den fullkomligt torra och jämna marken täcktes av ett lager av fin sand, varav jag slöt, att inga vämjeliga eller giftiga krypdjur här hade sitt tillhåll. Väggar och tak visade intet
Robinson Crusoe. 12
