178
spår av vatten eller fukt. Det enda obehaget var den trånga ingången; men vid närmare eftertanke insåg jag, att detta var en stor fördel, enär platsen därigenom endast bleve så mycket säkrare och sålunda bättre ägnade sig till den fristad jag åstundade.
Min upptäckt tillfredsställde mig på det högsta, och jag beslöt att utan dröjsmål hitföra en del saker, vilka synnerligen lågo mig om hjärtat. Härvid tänkte jag först och främst på mitt lilla återstående krutförråd samt mina reservvapen, nämligen tvenne jaktbössor — ty jag ägde inalles tre sådana — och trenne musköter, av vilka jag hade åtta stycken. De övriga fem tillhörde fästningsverken utanför min borg, där de lågo på sina lavetter likt kanoner, färdiga att användas i händelse av behov, vare sig till borgens försvar eller vid någon nödvändig krigisk expedition.
Med anledning av ammunitionens förflyttning till den nyupptäckta grottan kom jag att tänka på det krutfat, som jag en gång upptog ur havet, och vars innehåll jag ansåg förstört av vatten. Då jag nu öppnade det, fann jag emellertid att vattnet endast genomträngt ett ungefär 10 centimeter djupt lager, vilket sedan torkat till en hård skorpa. Inom detta lager, som bildade ett fast, rundgående skal, låg hela det övriga krutpartiet fullkomligt oskatt. Genom denna lyckliga tillfällighet — eller rättare, enligt min egen erfarenhet och uppfattning, genom denna försynens skickelse fick jag till mitt förut så knappa förråd lägga närmare trettio kilogram förträffligt krut, vilket just vid denna tid var lika välkommet som behövligt. Jag förde som sagt hela mitt förråd till grottan, undantagandes ett litet parti på ett à två kilo, som fick kvarstanna i borgen. Mera vågade jag aldrig hysa därstädes av fruktan för, att det på ett eller annat sätt kunde gå förlorat för mig. Även det för kulstöpning avsedda blyet bragte jag i säkerhet till grottan.
Jag tyckte mig nu likna dessa forntida jättar, om vilka sägnen förtäljer, att de bodde i hålor och klippgrottor, oåtkomliga för varje fiende. Ty jag var övertygad om, att om än femhundra vildar komme till denna ö för att jaga mig, de likväl aldrig, så länge jag hölle mig dold i min grotta, skulle kunna finna mig, och om de även lyckades upptäcka mitt gömställe, skulle de aldrig drista sig till att anfalla mig där.
Den gamle getabocken, som jag funnit kämpande med döden i den yttre grottan, dog på samma ställe dagen efter min upptäckt. Som jag tyckte det var vida lättare att gräva ner honom, där han låg, än att släpa honom ut ur grottan, så fick han sin sista viloplats i en av min egen hand uppkastad grav nära hålans mynning.
Det tjugotredje året av min regering på denna ö var nu inne. Min vistelseort och mitt levnadssätt hade genom vanan blivit mig så kära, att, om jag blott varit fullt säker på att aldrig bliva oroad av vildarne, jag gärna skulle hava funnit mig uti att tillbringa hela mitt återstående liv på ön, ja, ända till
