Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
179

mitt sista ögonblick, då jag likt den gamle bocken, trött på mödor och år, lugnt skulle hava lagt mina ögon tillhopa i just denna samma grotta.

Dessutom hade jag vetat att förskaffa mig åtskilliga förströelser och sysselsättningar, varigenom mitt liv förflöt mycket angenämare än i början. Först och främst hade jag, såsom redan är berättat, lärt min Poll att tala, och han pratade så förtroligt med mig, varjämte hans uttal var så rent och tydligt, att jag fann ett verkligt behag i hans sällskap. Han levde tillsammans med mig icke mindre än tjugosex år. Huru gammal han sedan blev, känner jag icke; men i Brasilien hörde jag uppgivas, att papegojor kunna uppnå ända till hundra års ålder.

Kanske finnas ännu i dag på denna ö några av mina papegojor kvar i livet, ropande på den »stackars Robinson Crusoe», såsom jag lärde dem. Jag önskar ingen engelsman olyckan att komma dit och få höra dem, ty i så fall skulle han säkerligen tro, att ön var förhäxad och att djävulen dreve sitt spel där.

Under icke mindre än sexton års tid var min gamle hund en angenäm och tillgiven följeslagare, varefter han dog av ålder. Vad mina kattor beträffar, så förökade de sig till den grad, att jag, såsom på sitt ställe är berättat, nödgades skjuta en stor mängd av dem, enär de hotade att äta upp så mycket jag hade. Då de båda gamla, som jag medfört från fartyget, voro döda, blev jag äntligen befriad från deras besvärliga avkomlingar, dock först sedan jag ofta skrämt och jagat dem samt undanhållit dem allt ätbart. De, som icke föllo för min bössa, blevo förvildade i skogarne, med undantag av två eller tre stycken favoriter, dem jag behöll hos mig, men vilkas ungar jag regelbundet dränkte. Dessa tre voro således medlemmar av min familj. Dessutom hade jag ständigt inom min borg två eller tre killingar, dem jag kallade mina husgetter och vilka voro så tama, att de åto ur min hand.

Av papegojor hade jag ytterligare tvenne stycken, vilka talade tämligen väl och ävenledes kallade mig »Robin Crusoe»; men min Poll överträffade dem i alla avseenden. Dock hade jag icke på långt när gjort mig samma möda med någon av dem som med Poll. Slutligen ägde jag även flera tama sjöfåglar, vilkas namn jag icke kände. Sedan jag fångat dem på stranden, brukade jag klippa deras vingar, varefter de snart nog läto tämja sig.

De små störar, vilka jag planterat framför min fästningsvall, hade numera vuxit upp till en ganska tät lund, i vilken mina fåglar hade sitt hemvist och där de till min stora förnöjelse häckade. Jag var sålunda enligt vad jag ovan nämnde ganska belåten med det liv jag förde, och endast en sak grumlade min lycka: nämligen en ständig fruktan att bliva överrumplad av vildarne. Dock styrde försynen även denna sak till det bästa, såsom i det följande skall visa sig, och var och en, som tager del av min berättelse, bör av densamma hämta den lärdomen, att ofta under loppet av vårt liv just det onda, som vi