184
blick sinnesnärvaro nog till den betraktelsen, att, ehuru jag icke kunde hjälpa dem, de dock torde kunna hjälpa mig. I denna avsikt sammanförde jag skyndsamt så mycket bränsle jag kunde komma över, och sedan jag fått ihop ett ganska försvarligt bål, antände jag detsamma. Den torra veden brann lustigt i trots av stormen, vadan jag med säkerhet kunde sluta, att man från fartyget därute, om där verkligen fanns något, måste kunna iakttaga elden. Detta visade sig också vara fallet, ty så snart bålet var antänt, avfyrades ett tredje skott, vilket snart följdes av flera andra — alla från samma håll.
Jag underhöll min eld, så länge natten varade, och då dagen, klar och strålande, inbröt, varseblev jag på havet långt borta vid horisonten rakt öster om ön ett föremål, om vars beskaffenhet jag likväl icke, ej ens med tillhjälp av min kikare, kunde övertyga mig. Ty avståndet var för stort, och dessutom vilade en lätt dimma över havet.
Under hela dagen höll jag skarp utkik på detta föremål, vilket jag av helt naturliga skäl antog vara ett fartyg. Snart märkte jag även, att det icke rörde sig ur stället, varav jag slöt, att fartyget låg för ankar. Läsaren kan vara övertygad om, att jag hade svårt att styra min nyfikenhet, och då den slutligen blev mig övermäktig, fattade jag bössan och ilade till södra delen av ön. Först då jag kommit upp till spetsen av de klippor, dem jag förut omtalat i samband med min äventyrliga båtfärd, kunde jag förmå mig att stanna.
Den lätta dimma, som under förmiddagen vilat över havet, var nu fullkomligt skingrad och luften så klar man kunde önska sig. Jag upptäckte nu lätt, men till min stora bedrövelse, vraket av ett fartyg, som under natten lidit skeppsbrott på just samma undervattensklippor, dem jag upptäckt vid den förut omtalade båtfärden. Dessa klippor, vilka bröto strömmens våldsamhet och framkallade en motström eller virvel, hade just därigenom, såsom läsaren torde erinra sig, varit den verksamma orsaken till min räddning ur den mest hopplösa och förtvivlade belägenhet, för vilken jag någonsin under hela mitt äventyrliga liv varit utsatt.
Sålunda blir ofta det, som verkat till den ena människans räddning, en orsak till den andras undergång. Ty efter allt att döma hade dessa människor, vilka de än voro, drivits ur sin kurs och under natten av en våldsam östanvind slungats upp på detta klipprev, som helt och hållet doldes under vattnet. Hade de varseblivit min ö, vilket högst sannolikt icke var fallet, måste de hava gjort ett försök att komma i land med räddningsbåten. Men avlossandet av nödskotten, vilka blivit tätare sedan jag upptänt mitt bål, bragte mig på andra tankar. Först gissade jag, att de vid åsynen av elden tillgripit räddningsbåten och sökt komma i land, men att havet, som gick mycket högt, åter slungat dem ut. Min andra gissning var, att de möjligen dessförinnan förlorat sin räddningsbåt, vilken förlust kan drabba ett fartyg på flera sätt,
