i synnerhet då häftiga brottsjöar slå in över skeppet, nödgande besättningen att antingen slå räddningsbåten i stycken eller med egna händer kasta den över bord. Stundom åter gissade jag, att det förlista fartyget seglat i sällskap med ett eller kanske flera andra, som hört nödskotten och upptagit besättningen samt därefter avseglat. Min sista gissning gick därpå ut, att hela besättningen lämnat fartyget i räddningsbåten och gått till havs, varvid de arma varelserna råkat in i samma våldsamma ström, vilken en gång ryckte mig så långt med sig ut på den gränslösa oceanen. I så fall väntade dem ett förfärligt öde; kanske plågades de nu av tanken att nödgas svälta ihjäl, eller av den ännu pinsammare föreställningen, att hungern skulle driva dem att slakta och uppäta varandra, vilken förfärliga utväg i flera liknande fall tillgripits.
Detta var likväl till slut endast osäkra gissningar; men allt vad jag i min egen bundna ställning kunde göra, var att beklaga de stackars människornas olyckliga öde. Tanken härpå ökade emellertid min tacksamhet mot den Högste, som så underbart hjälpt och uppehållit mig i min, mänskligt att döma, fullkomligt övergivna belägenhet; varförutan han i sin stora nåd och barmhärtighet funnit för gott att låta mig ensam räddas till livet, medan tvenne skeppsbesättningar här funnit sin död i vågorna. Detta framkallade på nytt en betraktelse, den jag för länge sedan anställt, nämligen huru sällan försynen låter oss drabbas av en olycka, så stor, eller försätter oss i en belägenhet, så svår, att vi icke i den alltid skola finna en eller annan orsak till tacksamhet och vid en jämförelse nödgas erkänna, att det finnes människor, som befinna sig i vida svårare omständigheter än vi. Detta senare var med all säkerhet förhållandet med den skeppsbesättning, vars fartyg nu förlist utanför min ö, ty det var knappast sannolikt, att någon enda av dem blivit räddad. Där fanns i själva verket intet, som kunde rättfärdiga ens det svagaste hopp eller förmodan, att icke alla omkommit, så framt de icke möjligen upptagits av något medföljande fartyg. Detta var emellertid endast en ganska osannolik möjlighet, en gissning, som av intet bekräftades. Åtminstone fann jag aldrig det ringaste tecken till att något dylikt ägt rum.
Jag kan icke med ord uttrycka den häftiga längtan, som denna händelse uppväckte i min själ genom föreställningen, att vita människor, ja, kanske landsmän, varit mig så nära. Ofta kunde jag utbrista i en bitter klagan, som tog sig luft i ungefär följande ordalag: O, att blott en enda människa blivit räddad från detta skeppsbrott, så att jag kunnat få ett sällskap i olyckan, en kamrat, med vilken jag kunnat samtala och utbyta förtroenden! Under hela mitt eremitliv hade jag aldrig så innerligt längtat efter umgänge med mina likar och aldrig saknat det så djupt som nu.
I de mänskliga lidelserna finnas vissa hemliga drivfjädrar, vilka, påverkade av något åtrått föremål — som antingen närvarande, eller, en gång skådat,
