192
min första olydnad mot min käre faders förträffliga råd — vilken olydnad eller gensträvighet jag skulle vilja kalla min skötesynd; — utan vare det nog att här påpeka, huru som mina följande försyndelser av samma art blevo den närmaste orsaken till min nuvarande olyckliga belägenhet. Ty hade samma försyn, som så rikt välsignat mitt arbete i Brasilien, även begåvat mig med ett lugnt och förnöjsamt sinne; hade jag tåligt bidat framtiden och varit till freds med ett långsamt, men säkert stigande välstånd, så skulle jag vid denna tid hava varit en av Brasiliens störste plantageägare, ja, millionär flera gånger om. Och vad var det väl som drev mig att lämna denna säkra framtid, att övergiva en i tillväxt stadd plantage, som år efter år gav allt större avkastning? Jo, nöjet att bliva superkarg på ett negerfartyg; begäret efter äventyr; dessa ett oroligt sinnes eggelser, som förföljt mig under hela mitt liv och låtit mig kasta bort min lycka, då jag hade den i min hand, för att störta mig i en den svåraste belägenhet, som gärna kan övergå en människa.
Men liksom ett dylikt handlingssätt vanligen utmärker de unga, så tillhör insikten om dess dårskap den mognare åldern, vilken tuktas i livets skola och av en dyrköpt erfarenhet bringas till besinning över sin ungdoms förvillelser. Så var förhållandet med mig vid denna tid, och likväl hade detta särskilt för mig utmärkande fel slagit så djupa rötter i min natur, att jag icke kunde känna mig till freds med min ställning utan oupphörligt grubblade över utvägar att fly från denna ö.
På det läsaren med så mycket större nöje må kunna följa den återstående delen av min berättelse, torde det vara på sin plats att här i någon mån redogöra för mina dåraktiga planer till flykt, de förutsättningar, på vilka jag fotade dem, samt orsakerna, som framkallat dem.
Efter mitt nyss skildrade besök på fartyget, och sedan jag som vanligt gömt min båt på ett säkert ställe, hastade jag hem till min borg för att där återupptaga de arbeten, jag under en längre tid försummat. Min ställning var nu i det hela som förr, jag hade endast blivit rikare — rikare på en vara, för vilken jag icke hade mera användning än vad Perus indianer hade före spanjorernas ankomst till deras land.
Det var en regnig natt i mars månad av det tjugofjärde året, sedan jag för första gången satte min fot på denna ensliga ö. Jag låg vaken i min bädd eller hängmatta; ty ehuru jag icke plågades av det ringaste illamående eller av någon andlig eller lekamlig nedstämning mera än vanligt, kunde jag likväl på intet vis sluta ögonen till sömn.
Det vore lika omöjligt som gagnlöst att söka skildra de otaliga tankar, vilka under denna sömnlösa natt jagade fram genom mitt minne — denna metvetandets stora huvudport. Jag genomlöpte hela mitt livs historia i förminskad skala, om jag så får uttrycka mig, på båda sidor om det ögonblick då jag först anlände till denna ö. De olika händelserna och växlande stäm-
