ningarna i mitt eremitliv iramställde sig för min själs öga i samma ordning de inträffat, och jag kunde därvid icke undgå att uppdraga en jämförelse emellan de lyckliga förhållanden, under vilka jag framlevde de första åren av min vistelse här, och det liv som sedan följde, uppfyllt av ångest, fruktan och bekymmer. Här var en tydlig övergång från lycka till olycka, från frid och stilla glädje till sorg och tärande bekymmer — och vändpunkten betecknades av en i sig själv obetydlig omständighet: min upptäckt av ett fotspår i sanden!
Och likväl var jag övertygad om, att vildarne dessförinnan lika ofta besökt ön som sedermera; kanske hade de till och med varit däri hundratal — men ack! jag hade ingen aning därom och kunde således icke hysa några farhågor. Ehuru faran var densamma, var dock min lycka ogrumlad; i okunnighet om det Damoklessvärd, som hotande svävade över mitt huvud, satt jag — konungen över denna ö — lika lugn och fridsäll på min tron, som om svärdet aldrig funnits.
Härav föddes nya tankar i min hjärna, vilka i sin ordning gåvo upphov åt nya betraktelser. Särskilt betänkte jag, huru oändligt vist och kärleksfullt försynen handlat i sitt förutseende för människornas väl, i det hon för deras blickar och medvetande undandolt de tusentals faror, av vilka de dagligen och stundligen under sin väg genom livet hotas, och vilkas åsyn endast skulle tjäna till att förskräcka dem och göra dem odugliga för livets kamp. Nu däremot kan människan lugnt vandra sin väg fram, emedan hon icke vet, vad som skall hända, och icke ser de faror, som omgiva henne.
Sedan dylika tankar en tid upptagit mig, började jag allvarligt begrunda den förfärliga fara, vari jag till och med på denna ö under så många år svävat. Jag hade vandrat omkring i den största säkerhet och med all upptänklig bekymmerslöshet, under det att måhända intet annat än en kulle, ett stort träd eller nattens inbrott legat emellan mig och det rysligaste öde, nämligen att falla i dessa grymma vildars och kannibalers händer. De skulle hava betraktat mig på samma sätt, som jag betraktade en get eller en sköldpadda, och icke ansett det vara större synd att slakta och uppäta mig, än vad jag ansåg det vara att behandla en duva.
Jag vore orättvis mot mig själv, om jag icke erkände, att allt detta rörde mig till den djupaste tacksamhet mot min himmelske fader, vars mäktiga beskydd allena jag hade att tillskriva min räddning ur dessa talrika, för mig okända faror; ty ett under var det i sanning, att jag icke för länge sedan råkat i de obarmhärtiga barbarernas våld.
Näst i ordningen av dessa tankar upptogs mitt sinne för någon tid av betraktelser över dessa eländiga varelsers, dessa vildars och kannibalers natur. Vad kunde månne orsaken vara därtill, att alla världens vise upphovs- och styresman sålunda överlämnat några av sina skapade varelser till en omänsklighet och förnedring utan like? På denna fråga kunde jag dock icke finna
Robinson Crusoe. 13
