196
vore det ock för min befrielse från denna ö. Det är onödigt att här upprepa mina betänkligheter mot ett dylikt handlingssätt, ty de voro av samma art som dem jag förut skildrat. Visserligen hade jag nu flera skäl att sätta upp emot dem, såsom t. ex. att dessa vildar voro mina dödsfiender, vilka skulle mörda och uppäta mig blott de kunde; att jag endast försvarade mitt eget liv genom att taga deras, vilken handling måste vara mig tillåten enligt både mänsklig och gudomlig lag, och flera dylika; men fastän dessa invändningar tycktes tala för rättvisan av vildarnes utrotande, var likväl tanken att utgjuta mänskligt blod för min befrielse så ytterligt motbjudande för mig, att jag under lång tid på intet villkor kunde besluta mig därför.
Och dock fattade jag slutligen, efter många inre strider och överläggningar med mig själv, samt efter mycken ängslan och oro, det beslutet, att, kosta vad det ville, skaffa mig en av vildarna till hjälp i mitt påtänkta företag. Länge övervägde jag skälen för och emot; än hade det ena, än det andra övertaget, men till sist övervann mitt ständigt växande begär efter friheten alla betänkligheter och gjorde ett slut på mitt vacklande.
Därpå började jag fundera över, huru jag väl skulle bära mig åt för att fånga en vilde. Detta var minsann något, som var lättare sagt än gjort! Jag kunde ej heller finna på någon lämplig utväg, varför jag beslöt att tills vidare endast hålla skarp utkik över stranden, för att få se vildarna så fort de nästa gång besökte min ö. Resten överlämnade jag åt slumpen; i det avgörande ögonblicket skulle jag nog på ett eller annat sätt komma till insikt om, huru jag borde handla.
Sedan jag fattat detta beslut, gick jag upp på den förr omnämnda kullen så ofta sig göra lät, för att där hålla utkik. Ja, jag gick dit så ofta, att jag slutligen blev alldeles uttröttad av detta fruktlösa spioneri, ty över ett och ett halvt år förgingo på detta sätt utan att något visade sig. Under största delen av tiden gick jag även varje dag till öns västra och sydvästra del för att över havet speja efter kanoter; men alltid förgäves.
Detta var verkligen mycket nedslående för mig, och jag kände mig både bedrövad och förargad av denna otillfredsställda väntan. Emellertid minskades icke min reslust utan växte tvärtom allt starkare i mån av min gäckande väntan. Med ett ord — jag hade fordom aldrig varit så ivrig att undvika vildarna, som jag nu var att anfalla dem. Jag inbillade mig även, att, om jag väl hade en vilde — ja, två eller till och med tre vildar i mitt våld, jag lätt skulle kunna göra dem till mina slavar och hava stor nytta av dem vid alla förekommande fall. Länge sysselsatte jag mina tankar med detta ämne, för vilket jag på det livligaste intresserade mig; men alla mina förhoppningar och planer syntes stranda därpå, att numera aldrig några vildar visade sig på ön.
Såsom jag redan sagt, förflöto omkring ett och ett halvt år efter uppkoms-
