Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
197

ten av dessa planer och funderingar, vilka jag slutligen måste anse alldeles onyttiga och förspillda, emedan intet tillfälle till deras förverkligande erbjöd sig. Då överraskades jag äntligen tidigt en morgon av anblicken av icke mindre än fem kanoter, vilka alla landat på min sida av ön. Vildarna hade gått i land, men voro för tillfället utom synhåll för mig. Kanoternas antal var emellertid tillräckligt att något så när giva en föreställning om vildarnas antal, ty fyra till sex personer, ja, stundom flera, brukade färdas i varje kanot. Härmed hade mina förhoppningar och planer fått dödsstöten, ty huru kunde väl jag, en ensam man, våga att anfalla emellan tjugo och trettio väl beväpnade vildar?! Det var icke att tänka på, så vida livet var mig kärt.

Förvirrad och missbelåten drog jag mig tillbaka inom min borg. Emellertid gjorde jag mig i ordning till anfall, i händelse något skulle inträffa, som påkallade mitt ingripande; i alla händelser var jag väl rustad till försvar. Efter att en god stund hava väntat under allehanda tankar samt noga lyssnat, om intet buller från vildarne skulle förspörjas, blev jag slutligen så otålig, att jag icke längre kunde stanna inomhus. Jag fattade därför min bössa, ställde ytterligare tvenne andra vid foten av stegen, medelst vilken jag sedan i tvenne avsatser såsom vanligt begav mig upp till bärgets topp. Här ställde jag mig så, att vildarne icke skulle kunna se mig, varpå jag framtog min kikare och riktade den mot stranden.

Vilken syn mötte icke mina bestörta blickar! Runt omkring en stor eld befunno sig icke mindre än trettio vildar, inbegripna i en vild dans med de mest barbariska åtbörder och kroppsställningar. Jag märkte även, att de tillagat en måltid, men varav denna bestod eller huru den tillretts kunde jag icke skönja.

På en gång fängslades min uppmärksamhet av ett nytt skådespel. Jag varseblev nämligen tvenne stackars varelser, vilka släpades upp från båtarna i riktning mot den kring elden dansande gruppen. De hade uppenbarligen legat fjättrade i någon av kanoterna och hämtades nu för att utstå den grymmaste död. Jag iakttog nämligen, huru som den ene strax därpå föll till marken, förmodligen träffad av ett klubbslag eller dövad med något annat tillhygge enligt vildarnes sed vid dylika tillfällen. Genast hastade två eller tre av de andra vildarna, vilka nu emellertid upphört med dansen, till sitt blodiga verk, i det de började sönderstycka offret och vidtaga åtgärder för dess anrättande till den ohyggliga måltiden. Det andra offret var under tiden lämnat åt sig själv, för att i sin tur undergå samma rysliga behandling. Denne var dock icke fängslad; troligen hade fjättrarne lösts vid fångarnes hämtning från båtarna. Begagnande sig av ett ögonblick, då kannibalernas uppmärksamhet uteslutande var riktad på det grymma verk, de hade för händer, vände sig den arma varelsen plötsligt om och sprang med otrolig hastighet längs stranden rakt emot mig, d. v. s. den del av kusten, där min boning