198
låg. Jag måste bekänna att en dödlig förskräckelse intog mig vid denna oförmodade vändning av saken, ty jag fruktade storligen, att hela skaran skulle sätta efter flyktingen och därvid upptäcka min borg.
Nu hade verkligen en del av min dröm gått i uppfyllelse, och jag var övertygad om, att den förföljde skulle söka skydd i min grotta — alldeles såsom det skett i drömmen. Men vad jag däremot icke vågade förlita mig på, var drömmens andra del, nämligen att vildarna icke skulle förfölja fången ända till min bostad och finna honom där. Emellertid kvarblev jag på min utkik i avvaktan på, vad som komma skulle, och jag vart icke så litet lugnad, då jag snart fann, att endast trenne vildar jagade efter flyktingen. Ännu mera tillfredsställd blev jag av att finna, huru som fången löpte mycket snabbare än förföljarna och att han för varje steg vann allt mera på dem. Kunde han blott hålla ut så en halv timmas tid, var jag säker på, att han skulle undkomma sina förföljare.
Emellan de löpande vildarna och min borg utbredde sig den lilla vik, vilken jag så ofta omnämnde i början av denna berättelse och där jag landsatte alla de varor, jag hämtade från det förolyckade fartyget. Denna vik måste den stackars flyktingen ovillkorligen simma över, så vida han icke där skulle råka
