eller tolvte steg, liksom för att betyga sin tacksamhet för det jag räddat hans liv. Jag smålog vänligt och tecknade åt honom att komma ännu närmare; slutligen fattade han mod och gick ända fram till mig. Knäfallande kysste han marken och nedlade sitt huvud därpå, varefter han fattade min ena fot och satte den på sitt huvud. Denna handling skulle tvivelsutan beteckna, att han för all framtid ville vara min trogne slav. Jag uppreste honom, visade honom all möjlig vänlighet och sökte uppmuntra honom så mycker i min makt stod.
Emellertid påkallade snart en annan händelse min uppmärksamhet. Den vilde, jag slagit till marken med bösskolven, var nämligen icke död utan hade endast blivit dövad av slaget och började nu repa sig igen. Jag gjorde min skyddsling uppmärksam på denna omständighet genom att för honom utpeka hans fallne, men nu återuppvaknande fiende. Den förre sade därvid hastigt några ord till mig, och änskönt jag icke förstod dem, klingade de dock som ljuvaste musik för mitt öra, som nu på över tjugofem års tid icke förnummit ljudet av någon mänsklig stämma, min egen undantagen. Det närvarande ögonblicket var emellertid icke alldeles lämpligt för dylika betraktelser, ty den ifrågavarande vilden hade nu återhämtat sig så pass mycket, att han kunnat sätta sig upp på marken, varöver min vilde — såsom jag nu kallade
