tan, vadan jag i detta hänseende icke lät min dröm, som anvisat ett annat gömställe, gå i fullbordan. Då vi framkommit till ort och ställe, gav jag min följeslagare litet bröd och en russinklase att äta samt vatten att dricka, av vilket allt han var i stort behov efter den ansträngande kapplöpningen. Sedan han med god aptit förtärt dessa förfriskningar, tecknade jag åt honom att lägga sig och sova, i det jag anvisade honom min egen lägerplats, där jag själv understundom plägade vila. Den stackars varelsen lade sig genast och föll inom kort i en, som det tycktes, ganska god sömn.
Min nyförvärvade vilde var en vacker och ståtlig ung man, i alla avseenden välväxt, med fina och välformade, men kraftigt utvecklade lemmar. Hans ålder uppskattade jag till omkring tjugusex år. Han hade ett mycket fördelaktigt utseende, i vilket intet grymt eller bakslugt drag kunde spåras; tvärtom vilade över hans anlete ett uttryck av manlighet, parad med det mjuka behag, som företrädesvis igenfinnes hos den kaukasiska rasen. Detta senare drag framträdde isynnerhet, då han log. Hans hår var långt och svart, men icke ulligt såsom negerns; den stora och höga pannan välvde sig över ett par ögon, blixtrande av livlighet och skärpa. Hudfärgen var visserligen icke fullkomligt svart, men likväl mörkt brun, ehuru icke med en sådan gulaktig, vämjelig anstrykning, som utmärker de brasilianska och virginiska indianerna, ja, även andra av Amerikas infödingar. Den var snarare glänsande olivbrun och gjorde ett särdeles behagligt intryck på synsinnet, fast det icke faller sig lätt för mig att träffande beskriva den. Han hade ett runt och fylligt ansikte, liten, men ej plattryckt näsa, vacker mun, tunna läppar och ett par rader präktiga, elfenbensvita tänder.
Sedan han slumrat snarare än sovit vid pass en halvtimma, vaknade han åter och gick ut ur grottan bort till mig, där jag höll på att mjölka mina getter inom den lilla inhägnaden strax invid. Så fort han fick se mig, började han springande nalkas mig, kastade sig åter ned på marken med alla tecken till en ödmjuk, tacksam undergivenhet, den han sökte uttrycka genom en mängd egendomliga åtbörder. Slutligen nedlade han sitt huvud, liksom förra gången, på jorden tätt intill mina fötter, varefter han satte min ena fot på detsamma för att sålunda betyga sin fullkomliga underkastelse för mig och giva tillkänna sin uppriktiga önskan att för alltid tjäna och lyda mig. Jag lät honom förstå, att jag gillade hans uppförande och att jag var mycket nöjd med honom.
Snart började jag tala till min vilde för att söka lära honom mitt modersmål. Till att börja med upplyste jag honom om, att jag givit honom namnet Fredag, ty det var på denna dag jag räddat hans liv, och namnet tjänade till åminnelse därav. Vidare lärde jag honom säga herre och lät honom förstå, att han så borde benämna mig; likaså lärde jag honom orden ja och nej samt deras betydelse.
