206
uppfört av långa, mot klippan stödda sparrar, vilka inflätats med grenar och därpå övertäckts med ett tjockt lager av rishalm. Där taket sammanstötte med palissaden var på ett ställe anbragt ett slags fallucka, så inrättad, att den icke kunde öppnas, utan vid försök därtill skulle hava nedstörtat med stort dån. Det var denna lucka, genom vilken jag passerade in och ut, då jag tog vägen över palissaden. De vid yttre fästningsvallen uppställda vapnen tog jag varje afton in till mig och bar dem åter till sin plats på morgonen.
Emellertid hade jag icke behövt vidtaga något av alla dessa försiktighetsmått, ty aldrig har någon haft en trognare, mera tillgiven och ärlig tjänare än vad jag hade i denne Fredag. Han lade aldrig i dagen några häftiga lidelser, aldrig någon trumpenhet eller uppstudsighet, utan visade sig alltid lika tjänstvillig och undergiven. Han blickade synbarligen upp till mig med samma känslor av vördnad och tillgivenhet, som ett barn ägnar sin far, och jag vågar påstå, att han, när helst så erfordrats, skulle uppoffrat sitt eget liv för att rädda mitt. De vittnesbörd han tid efter annan gav mig härpå voro i själva verket så talrika och så övertygande, att de icke tilläto mig det minsta tvivel om hans fullkomliga pålitlighet och uppriktighet, varför jag även efter någon tid ansåg överflödigt att gent emot honom iakttaga några försiktighetsmått alls för min egen säkerhet.
Denna omständighet föranledde mig ofta att med undran spörja, varför det behagat den gudomliga försynen att låta ett så stort antal av sina skapade varelser nedsjunka i ett tillstånd av barbari, som på intet vis motsvarade de gåvor och själsförmögenheter, med vilka hon å andra sidan utrustat dem? Hade icke Gud givit dessa arma varelser samma förnuft, samma känslor som oss? Voro de icke lika mottagliga för alla ädlare själsrörelser — tacksamhet, trohet, uppriktighet, självuppoffring — som vi? Och äro icke de, blott Gud giver dem tillfälle, lika redo, ja, ännu mera redo än vi att utöva och på rätt sätt använda sina nu slumrande själskrafter? Var icke denne vilde, min tjänare Fredag, ett troget exempel därpå?
Dessa betraktelser gjorde mig ofta ganska vemodig till sinnes, i det jag betänkte, huru uselt bruk vi göra av våra gåvor, änskönt vårt förstånd blivit upplyst genom Guds Heliga ord, oss givet till lärdom och väckelse. Å andra sidan förundrade det mig lika mycket som nedslog mig, att detta själens ljus — Guds ord — med dess frälsande kunskap skulle, genom Guds outgrundliga rådslag, vara helt och hållet fördolt för så många millioner själar, vilka, att döma efter denne stackars vilde, skulle göra ett vida bättre bruk därav och hastigare tillägna sig det än vi.
Härigenom lät jag mig stundom ledas att gå för långt, i det jag anklagade försynen för orättvisa och liksom ställde henne till svars för hennes godtyckliga förfarande, då hon för somliga folkslag dolde vad hon uppen-
