Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
205

härvid pekade han på sig själv — var han. En blodig drabbning hade utkämpats emellan tvenne närboende stammar; Fredag, som naturligtvis tillhörde den besegrade stammen, hade jämte en stor mängd av sina kamrater tillfångatagits. De övriga fångarna blevo förda till skilda ställen för att, i likhet med vad här ägt rum, slaktas och uppätas av segrarna.

Jag befallde Fredag att hopsamla alla lämningarna efter de stackars slaktoffren i en hög och uppgöra en väldig eld över densamma, på det de avskyväckande resterna måtte bliva förvandlade till aska. Jag märkte nogsamt, att Fredag kastade lystna blickar på köttstyckena och sålunda förrådde sin kannibaliska natur; men jag visade honom så tydligt min avsky för detta begär och hotade att utan förbarmande döda honom, i händelse han gåve vika för frestelsen, att han visligen aktade sig för att följa den förfärliga instinkten.

Sedan kvarlevorna blivit uppbrända, återvände vi till vår borg. Jag började nu arbeta på Fredags utstyrsel och gav honom först och främst ett par linnebyxor av dem, jag funnit i den stackars överkonstapelns koffert, vilken jag, såsom förut är berättat, fört i land från det strandade fartyget. Byxorna behövde endast helt obetydligt omändras för att förträffligt passa min vilde. Därefter gjorde jag honom en tröja av getskinn, vilket plagg lyckades mig ganska väl, ty jag hade nu icke så litet förkovrat mig i den ädla skräddarekonsten. Slutligen förfärdigade jag en mössa av harskinn, vilken blev skaplig nog och framför allt av stor nytta för Fredag. Han var sålunda för närvarande ganska anständigt klädd och visade sig utomordentligt förtjust över sin dräkt, i vilken han var nästan lika fin som sin herre. I början kände han sig visserligen något generad och tafatt i de ovana plaggen; i synnerhet hade han svårt att vänja sig vid byxorna, men efter någon tid fördrog han dem väl och blev efter hand allt mera tillfredsställd med sina kläder.

Dagen efter vår hemkomst började jag eftertänka, var jag väl skulle härbärgera Fredag. För att han skulle få det så bekvämt som möjligt och jag på samma gång vara fullkomligt ogenerad av honom, gjorde jag slutligen ett litet tält för hans räkning, vilket jag uppreste på den öppna platsen emellan mina båda fästningsvallar. Det kom således att ligga inom den sist uppförda palissaden, men utom den första. Som läsaren minnes, ledde härifrån en öppning eller ingång till min grotta; i denna öppning insatte jag nu en ordentlig dörr av bräder, infattad i en noga avpassad dörrkarm och öppnande sig inåt grottan. Nattetid hade jag denna dörr tillbommad och intog dessutom mina båda stegar, så att Fredag icke på något sätt kunnat komma innanför den inre palissaden utan att göra så starkt buller, att jag måst vakna därvid. Hela den inre gården emellan den äldsta vallen och själva klippan var nämligen nu täckt av ett fullständigt tak,