fyrade jag bössan och gjorde i samma ögonblick Fredag uppmärksam på papegojans fall.
Min vilde blev emellertid åter nästan lika förskräckt, trots allt vad jag sagt och visat honom. Jag kunde förstå, att hans förskräckelse till stor del härledde sig därav att han icke sett mig ladda bössan; han trodde nämligen nu, att i själva bössan bodde någon hemlighetsfull makt, vilken var i stånd att döda människor och djur i när eller fjärran. Denna föreställning alstrade en sådan fruktan för bössan hos honom, att han icke på flera dagar vågade vidröra den, och om jag låtit honom hållas, skulle han hava dyrkat både mig och min bössa såsom högre väsenden. Ofta hörde jag honom, då han var ensam, tala till bössan som om den varit en levande varelse; hans avsikt härmed var — såsom han längre fram berättade mig — att beveka den fruktansvärda makt, som han trodde finnas i bössan, att icke döda honom.
Nåväl, sedan hans förvåning vid det omnämnda tillfället något lagt sig, tecknade jag åt honom att springa efter den skjutna fågeln. Han lydde genast men blev borta en god stund, ty papegojan, som icke var fullkomligt dödsskjuten, hade flaxat ett långt stycke från det ställe, där hon föll. Slutligen lyckades det honom dock att få fatt uti henne, varefter han återvände till mig. För att nu giva honom någon kunskap om min bössas natur, laddade jag den i hans närvaro och lät honom därvid noga iakttaga mitt tillvägagående. Min avsikt var att genast åter använda den, men som intet djur för tillfället visade sig inom skotthåll, sparade jag mitt krut till en annan gång och återvände hem med killingen.
Samma afton flådde jag djuret och styckade det så gott jag förmådde. I en särskilt för ändamålet avsedd lergryta kokte eller stuvade jag därefter en del av köttet och tillredde därav en särdeles välsmakande buljong. Sedan jag börjat äta av anrättningen, fick även Fredag en portion, som han med god smak förtärde. Men vad som mest förvånade honom var att se mig äta salt till maten. Han tecknade åt mig, att salt icke var nyttigt att förtära. För att giva eftertryck åt sin mening, tog han litet salt i munnen och låtsade kräkas därav; sedan fräste och spottade han och sköljde sig i munnen med vatten. Härpå svarade jag genom att taga en bit kött utan salt i min mun, varefter jag, följande hans exempel, började spotta och fräsa för att därmed giva tillkänna, huru nödvändigt jag ansåg saltet vara. Detta hjälpte emellertid icke; han kunde aldrig riktigt vänja sig vid denna krydda, vare sig till köttet eller soppan; ty då han slutligen efter en längre tids förlopp hade lärt sig att fördraga salt, tog han dock alltid endast helt obetydligt därav.
Efter att sålunda ha låtit min vilde smaka kokt kött och buljong, beslöt jag att följande dagen bjuda honom på en stek av killingens kött. Här-
Robinson Crusoe. 14
