Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

212

lägsna del av ön. Naturligtvis medtog jag Fredag, och då vi framkommo till den av mig långt före detta beskrivna platsen, igenkände han den genast och omtalade för mig, att han just här en gång varit med om att uppäta tjugu män, tvenne kvinnor och ett barn. Han kunde icke uttrycka tjugu på engelska, men redde sig ur svårigheten genom att upprada lika många stenar, varefter han bad mig räkna dem.

Jag har omtalat denna utflykt, emedan den tjänar till att förklara, vad som nu följer: Efter mitt samtal med Fredag frågade jag honom nämligen, huru långt fasta landet låge ifrån vår ö, samt om aldrig någon kanot förliste på resan emellan dem? Han svarade mig, att ingen fara förefunnes och att aldrig någon kanot gått förlorad. Emellertid, fortsatte han, löpte ett stycke ute i havet en ström, som på morgonen gick i motsatt riktning mot på eftermiddagen. Den åtföljdes av ett luftdrag, med vilket förhållandet var enahanda. Dessa fenomen antog jag härröra från tidvattnets rörelser, men sedermera insåg jag, att de måste orsakas av den väldiga Orinokofloden, i vars mynning vår ö låg. Jag fick då även veta, att det land, som jag i väster och nordväst kunde se och vilket jag kallat »fasta landet», i själva verket var den stora ön Trinidad, belägen i norra delen av samma flods mynning.

Jag gjorde Fredag väl tusende frågor angående landet, invånarne, havet, kusten och de närmast boende folkstammarna. Med största beredvillighet lämnade han alla de upplysningar han förmådde. Jag frågade honom om de olika namnen på de stammar, som hörde till hans egen ras, men han visste icke mera än det gemensamma namnet för dem alla, nämligen Kariber. Enligt våra kartor bebor detta folk den del av Amerika, som sträcker sig från Orinokos mynning ända till Guiana och Sankt Marta. Vidare berättade Fredag, att långt borta på andra sidan månen — d. v. s. på andra sidan månens nedgång, vilket alltså måste vara väster om deras land — bodde vita män med skägg, likasom jag; — härvid pekade han på mina stora mustascher, om vilka jag vid ett föregående tillfälle talat. Dessa vita män, fortfor han, hade dödat »mycket folk». Härav kunde jag förstå, att han syftade på spanjorerna, vilkas grymheter voro omtalade över hela landet; ja, minnet av dem skall i själva verket fortleva intill senaste eftervärld i alla de amerikanska stammarnas sägner, muntligt fortplantade från far till son.

Efter denna sista underrättelse sporde jag Fredag, huruvida han kunde säga mig något sätt att slippa ifrån denna ö och komma till de nyssnämnda vita männen. Härtill svarade han:

— Ja, ja; jag skulle kunna komma dit i en dubbel kanot. Till en början kunde jag icke begripa, vad han menade med en »dubbel kanot», men slutligen blev det mig, efter många frågor och mycken tankeansträng-