ning, klart, att han åsyftade en rymlig farkost, lika stor som tvenne kanoter.
Härmed hade min käre Fredag slagit an en sträng, som aldrig förfelade att kraftigt genljuda i mitt inre. Ett sådant tal tyckte jag om! Och allt ifrån denna stund hyste jag ett fast hopp att förr eller senare finna ett lägligt tillfälle att undkomma från denna ö, och min stackars Fredag skulle därvid spela en viktig roll såsom min trogne och oumbärlige medhjälpare.
Under den långa tid Fredag nu tillbragt hos mig hade han gjort ganska stora framsteg i språkligt hänseende. Så fort han började förstå mig, underlät jag icke att inviga hans mottagliga sinne i religionens sanningar. En gång frågade jag honom, om han visste, vem som skapat honom? Den stackars varelsen begrep alls icke, vad jag menade, utan trodde, att jag sporde honom efter hans far. Jag försökte då på annat sätt:
— Säg, Fredag, vem tror du har skapat havet, jorden, bärgen och skogarna?
— Det är Benamucke, som är större än allt och överlever allt, svarade han.
Angående denne »Benamucke» kunde jag icke få någon annan upplysning, än att han var mycket gammal, — mycket äldre; påstod Fredag, än havet eller jorden, månen eller stjärnorna.
— Men om denne gamle man, invände jag, har gjort allting, varför dyrkas han icke då av allt och alla?
Härvid såg Fredag mycket högtidlig ut och svarade slutligen med en min av barnslig enfald:
— Allting säger »Oh!» till honom.
Jag fortfor:
— Komma dina landsmän någonstädes efter döden?
— Ja, de gå alla till Benamucke.
— Nå, men dem de slakta och uppäta — gå de också till Benamucke?.
— Ja, svarade han, de gå dit.
Härefter började jag undervisa honom om den ende, sanne Guden, sägande, att denne var alltings store skapare och uppehållare, och att han bodde däruppe — härvid pekade jag mot himmelen. Detta mäktiga Väsen, som vi kalla Gud — fortfor jag — styr och leder världen efter samma lagar och i kraft av samma allmaktsord, som han gjorde gällande vid dess skapelse. Alldenstund han är allsmäktig, kan han göra allt för oss, giva oss allt, men även taga allt ifrån oss.
På detta sätt öppnade jag småningom Fredags ögon för sanningen. Han lyssnade med största uppmärksamhet till min undervisning och fröjdade sig isynnerhet däröver, att Jesus Kristus blivit sänd i världen för att frälsa oss. Att bedja till Gud lärde han sig fort, och det gladde honom inner-
